Good News

Det sägs att inga nyheter är goda nyheter! Här kommer undantaget som bekräftar regeln. Senaste tiden har bjudit på mycket trevliga besked. Några saker nämnde jag i förra inlägget. Bästa nyheten är att jag fått jobb på en vårdcentral som ligger 1,5 km från huset vi ska flytta till. Känns naturligtvis helt perfekt.
Den andra nyheten kom idag; fick svar på magnetkamera-undersökning jag gjorde på hälsenan. Ingen partiell ruptur eller onormal ärrbildning. Således kan jag köra på med rehab och även börja bygga upp löpningen igen. Det är nämligen helt okej att köra dessa samtidigt. Rehaben jag kör är tung excentrisk träning som är smärtsam. Tanken är att stimulera till en normalisering av kollagenstrukturen, vilket uppnås genom att belasta senan så pass mycket att en ordentlig töjning sker. (Jag trodde tidigare att vanlig tung styrketräning räckte).

På lördag ska jag och Sofia på fest tillsammans med mina träningskompisar, temat är Ö (som i ö till ö, Hawaii etc.). Det var ett tag sen kan man säga, och alkoholtoleransen är inte på Christer Pettersson-nivå direkt, men det kanske är lika bra. Har dock ingen anledning att spotta i glaset, tvärtom så har jag en del anledningar att fira:

- seger i ö till ö
- husköp
- klar med magistern
- nytt jobb
- nystart med löpningen

Har flow nu kan man säga. Men en sak är säker. Luck has nothing to do with it!

Motgång och medgång

Senaste tiden har inte riktigt varit vad man är van vid. Jag har pluggat ganska hårt i 7 veckor för att avsluta en magisteruppsats. Nu är den äntligen inskickad och om några veckor kan jag nog ta ut magisterexamen. Känns bra då det börjar bli hög tid att börja knega igen och jag inte har något jobb. Konkurrenskraften ökar en hel del med mag.examen. Det har varit välbehövligt att jag varit hemma och hjälpt till med barnen. Det är trots allt once in a lifetime, och en månad hit eller dit spelar mindre roll. Kammade ju dessutom hem en månadslön på ö till ö; en slant som trillade in i dagarna :-)

Det bästa som hänt på senaste tiden är nog att vi köpt hus i Haninge. Kommer bo 200 meter från Rudans friluftsområde och kommer ha lika långt till Rudans sjö. Helt fantastiskt!

Däremot är Ironmange fet, långsam och riktigt slö. Inte blir det bättre av att en hälsena krånglar något fruktansvärt. Kan inte springa ordentligt. Har gått så långt att jag tog nepotism-vägen till en ortoped då jag blev orolig att en partiell ruptur kunde ha uppstått under ö till ö. Kom nämligen på att varje gång jag hoppade ner för något så landade jag på vänster fot, aldrig på höger. Vänsterfoten var helt paj efter tävlingen, men är läkt nu. Förutom hälsenan då. Har däremot fått en hel del input kring hur hälsenor fungerar under tiden jag skrivit mitt ex-arbete. Jag har gott hopp om att vara bra inom några veckor, och besvärsfri innan Kalle Anka och hans vänner firar...

Har dessutom lyckats ha en två-veckors sjukperiod där jag var rejält sänkt. Åkte även på en kortare session med hosta och halsont när jag precis kom igång igen. Småbarn på dagis och sömnbrist i kombination med stresshormoner som väller ut ur öronen är inte optimalt. Det har blivit så mycket stillasittande att jag har ont av det. Inte bra alls. Nu är det dock fullt fokus på träningen. Det kommer bli jobbigt att komma i form igen.

/M

Och sen då...

Ö till ö potatisen svalnade ganska snabbt för min del. Redan samma dag vi kom hem (tisdags) så var det in i hetluften med småbarnsfamiljen. På kvällen mådde jag illa och kunde inte bidra särskilt mycket. Fylld av dåligt samvete gick jag och lade mig tidigt. Tydligen hade Lelle också haft en dålig kväll han också. Sannolikt berodde det på sömnbrist och stressad kropp. Sömnen var nämligen fruktansvärt dålig både natten före och natten efter tävlingen. 

Sedan hemkomsten har det varit oroligt på hemmaplan. Lillbebisen skriker sig genom nätterna och skapar samtidigt oro hos storbebisen. Stresshormonerna går i taket, och de lugna stunderna är snabbt över. På måndag är de dock dags för dagis och inskolning. Skönt! Det behövs lite nytt stimuli och andra barn att busa med för Julie. 

Nåväl. Jag har börjat rehabträna och känner mig snart redo att börja uppbyggnadsträningen. Det som är kvar är mina hälsenor som känns föråldrade, typ 80 år. De verkar tyvärr inte bli så mycket bättre av att vila, så jag kör nog igång innan de är helt hundra. Nu är i alla fall tanken att träna ca 4-5 pass i veckan. Där uppbyggnadsträningen är prio ett. Simningen nr två. Sen ska jag bygga upp löpningen långsamt igen. Inte dunka tvåtimmarspass direkt helt enkelt.

För att stänga årets ö till ö så har det varit kul att läsa alla bloggar och berättelser om tävlingen. Det finns massor av bilder och filmer ute på nätet, och i mitten av september kommer ett längre reportage från loppet som visas i tv4 sport. Laddad på den kan jag lova! Tävlingen omnämns som den tuffaste endagstävlingen som finns. Många berättelser vittnar om detta genom skildringar som ger den mer likheter med ett krig än ett motionslopp. Personligen hade jag stor respekt för tuffheten innan loppet, men mina farhågor var i onödan. Redan efter första simningen infann sig ett lugn och ett stort självförtroende. Och jag kan ärligt talat inte minnas att jag var särskilt rädd under resan. Vi hade ett sådant grymt fokus att det liksom inte fanns plats för sådana känslor. En god hjälp på vägen är naturligtvis att vi älskar naturen och att träna/tävla i den. Jag minns ett ögonblick speciellt starkt, och det var när vi tagit oss genom en skog längs snitslarna och kommer fram till ett träsk med 2 meter hög vass. Eftersom vi då var i ledning är det enda vi ser en snitsel på ett vasstrå, inget mer. In i skogen igen? Lelle säger att det förmodligen är igenom vassen och dundrar på med vatten upp till knäna genom 50 meter av vass. På andra sidan får vi syn på en snitsel och garvar åt att vara på rätt spår.

Missförstå mig inte nu. Tävlingen är skittuff. Om inte annat så är distansen tillräcklig för att avskräcka de flesta. Det är många människor som inte ens kan referera till en så lång distans. 10 eller 30 km simning är inget de kan förstå. Säger man istället att det är två Lidingölopp och 3,5 Vansbrosimningar så inser nog de mest oinsatta att det krävs människor av det rätta virket för att klara en sådan här strapats genom skärgården. Ö till ö har haft många superatleter till start; vissa med goda resultat, andra utan att ens gå i mål. Den typ av atlet som lämpar sig bäst verkar vara långdistans-triathleter. Troligen tack vare grenspecifik träning och tävlingsduration. De senaste fem årens vinnare har varit från just den kategorin idrottare.

Over and out!

Vinnare Ö till Ö 2012

Jag har nypt mig några gånger i armen nu, men bucklan står alltjämt kvar bredvid tv'n. Den skvallrar om att vi faktiskt lyckades. Vi vann hela skiten!

Det hela började på påskafton när vi sprang från Dalarö till Tyresö genom naturreservatet. Ett träningspass på 3 timmar (som jag startade med träningsvärk). Lelle fick för sig att jag hade bra pannben och kunde springa snabbt när det är stökigt. Detta följdes av många träningspass tillsammans och ett hårt drillande av min simning. Jag minns ett pass där vi skulle köra 20x50 på Eriksdal. Lugnt åt ena hållet och hårt åt andra. Lugnt för Lelle är hårt för mig, således inte mycket till återhämtning. När jag tappat räkningen efter 4 längder pga syrebrist i hjärnan ville jag vila extra. Blev då kallad Kerstin och beordrad att skärpa mig. Fick några extra sekunder på de avslutande längderna och lyckades hålla Lelles fötter. Efteråt fick jag höra att det var imponerande eftersom det gick fort. Lelle var i form och jag hade krigat sönder mig totalt...

På startlinjen i Sandhamn var vi väldigt spända och nervösa. Tanken var att hålla koll på Antti och Björn (nr 1 på bilden nedan) ner till första simningen för att försöka hänga på i deras tempo till första ön. Men efter den första och längsta simningen på 1650 meter så var vi uppe som fjärde lag, lite överraskande. Inspirerade av detta jobbade vi oss snabbt upp i placeringar, vi blev tvåa redan på tredje löpsträckan. Sen höll de duktiga simgrabbarna i Nybroviken ifrån väldigt bra, men på ett par ställen hade vi visuell kontakt. På den tuffaste simningen som är 1400 meter så hade vi gått förbi dem och var i ledning.

Foto: Stefan Permander, Gunnar Eld, Nicklas Westberg, Malcolm Hanes

Därefter mosade vi bara på tills vi kom till dagens längsta och mest fruktade löpsträcka - Ornö och 17,5 km löpning. Inledningsvis gick den delsträckan på grusväg, sedan asfalt och avslutningsvis i obanad terräng. Där plockade vi av oss våtdräkterna och sprang med de knutna runt midjan. Den här löpsträckan var avgörande för dagen. Lelle hamnade i en rejäl svacka innan energistationen som låg 11 km in på ön. Vi sänkte farten och jag peppade så mycket det bara gick. Väl vid energin så vändes steken. Lelle var pigg och jag blev seg, och jag började även få kramper i benen när vi sprang uppför. Vi gick i ett par backar och sen sprang jag med kramp en stund. Jag blev dock räddad av att vi kom in i skogen då den muskulära belastningen blir lite annorlunda.

Det kändes som det tog en evighet att få på sig alla grejor igen när vi skulle börja simma. Vi fick då höra att vi ledde med 6 minuter, men inte vilka som jagade. Vi misstänkte dock att det var Antti och Björn eftersom Ornö-löpningen är deras starkaste parti på banan. Smått nervösa sprang vi över den sista lite längre ön på 1,7 km i en sanslös fart. I den terrängen, obanat och på smala stigar, är det nog ingen som slår oss. På de åsterstående öarna gick det inte att ta in så mycket. Vi var dock fortsatt nervösa på Utö när de sista 2,5 km skulle avverkas. Det var en magisk känsla att kliva upp på Utö där det samlats mycket folk för att heja oss vidare mot målet. Vi var helt färdiga båda två, det var varmt i solen och våtdräkten tryckte åt rejält. Inte förrän i sista backen upp till värdshuset kände vi oss helt säkra. Det var en otrolig känsla att få komma i mål som segrare.

Vi var nog båda lika trötta efter ett oerhört tufft lopp där vi faktiskt körde hårt hela vägen. Vi var otroligt fokuserade och tittade knappt upp i de olika energistationerna. På första halvan av loppet hann vi dock med att skämta en del. Vi hade en otrolig resa i skärgården.

Gunnar Elds tribut

Jag vill rikta ett stort tack till hela Ö till Ö organisationen för en fantastisk tävling som är helt unik.
Ser verkligen fram emot nästa år. Jag och Lelle ska snacka ihop oss inom kort med målsättning, sponsring etc.

Lelle ska ha det största tacket för att han trodde på mig. Jag vet att segern betydde mycket för honom och den gjorde han sig väl förtjänt av.

STRENGTH AND HONOR!

Framtidsplaner

Vid det här laget är det nog ingen nyhet att jag blivit pappa igen. Sedan två veckor tillbaka har jag nu tre tjejer att ta hand om (Sofia inkluderad). Adele är namnet på den lilla tösen som fick för sig att komma ut när vi var uppe i Norrland. Så nu är vi två Stockholmare och två Norrlänningar i familjen ;-)

I kombination med förberedelserna inför Ö till Ö så är livet ganska tufft för tillfället. Det svåra är inte att leverera 3 timmar träning, utan det är att prestera på hemmaplan också. Sofia är fantastisk och vi syr ihop det bra tycker jag.

Jag och Lelle, som jag kör ö-ö med, har tränat på bra tillsammans och det känns som vi har något stort på gång. Målsättningen är hög, vilket känns jävligt häftigt. Simträningen senaste tiden har varit oerhört tuff för mig. Att träna ihop med en av triathlonsveriges bästa simmare gör att man känner sig rätt värdelös emellanåt. Dock märks det när jag tränar med de andra triathleterna att träningen inte är förgäves, framsteg kallas det visst.

Nu har nästa års Kalmar Ironman bokats in. Anmälan är klar och den 17:e augusti smäller det. Årets tävling bjöd på snudd på absurt bra tider. Banan är snabb, men förhållandena var nästan optimala och därför blir tiderna därefter.

Nästa år är mitt mål att vara topp 10 på SM och topp 5 i min åldersklass 30-34 år. Vilken tid som krävs är svårt att sia om.

Här kommer några proffsbilder som Gunnar Eld tagit på mig och Lelle inför Ö till Ö.

Nästa måndag vet vi...

Kilsbergen triathlon

För tredje året i rad besökte jag och mina största supportrar Sofia och Julie Kilsbergen för att köra "Sveriges tuffaste triathlon". Den självutnämnda bemärkelsen är tack vare de tuffa backarna på cyklingen och löpningen.

Här kan ni läsa om de tidigare årens tävlingar: KB 2010 KB 2011

Det har varit små variationer på banan samtliga tre år.

Årets upplaga kom att handla om att försöka slå David Näsvik, en av Sveriges bästa på framför allt ironman-distansen, vinnare av SM i Kalmar 2010. Jag har haft nöjet och äran att träna med honom vid några tillfällen senaste året. Nu har han haft otur med försäsongen och är för tillfället väldigt nertränad, därmed de utjämnade oddsen. Kika gärna in på Davids blogg och läs om hans väg från överviktig och inaktiv till svensk mästare på ironman. Väldigt inspirerande.

På plats var även en världstriathlet i form av Björn Andersson. Folk får gärna rätta mig om jag har fel men han är eller har varit top notch i världen när det gäller sim + cykel. Tyvärr har han aldrig lyckats få till en löpning på samma nivå, åtminstone inte på full ironman-distans. Han är i alla fall överlägsen i landet på halv IM. Väldigt kul att stå på samma startlinje.

Då kör vi: Simstarten gick som vanligt i full fart, men med den stora skillnaden att jag är bekväm och betydligt snabbare än tidigare. Därmed lyckades jag hamna bakom kompisen  Marcus som i sin tur låg bakom David. Vi tre simmade tillsammans hela sträckan som 3:a, 4:a, 5:a. Första varvet fick jag kriga rejält för att hänga med. På de två andra varven var jag så glad över att vara med långt fram att motivationen övervann all trötthet. Jag kom upp ur vattnet några sekunder efter de två andra. Nytt för i år var att vi skulle springa 5-600 meter upp till växlingsområdet, vilket innebar av med våtdräkt och på med skor. Ut på cykeln hängde jag på David och lyckades hålla en lucka mellan 10 och 100 meter under det första varvet och ut till vändpunkten på det andra varvet. Där släppte han förbi mig (tror jag) och jag fick gå upp och hålla takten. Det gick ganska bra eftersom det blev längre lucka än de 10 meter som måste hållas. Däremot kom han ikapp i den 2 km långa backen upp till växlingen.

Vi sprang ut i princip samtidigt och sprang första varvet tillsammans. Vid varvning fick vi syn på Fredrik Haglund som låg 2:a tack vare en snabb simning och cykling. Med 4 km kvar sprang vi om honom och han hängde inte på trots att tempot inte var allt för högt. Sen var det lite småförsök till att rycka ifrån men jag och David följdes åt tills det var 500 meter kvar. Efter lite avvaktande löpning ökade jag i sista backen och det räckte för att springa in som 2:a efter Björn som var 5,5 minuter före.

I mål grattade David och tyckte det var superkul att jag fick till ett bra lopp, mitt bästa hittills. Måste tacka honom för ödmjuk inställning och för att han ändå bjöd upp till dans trots rådande träningsstatus.

Jag är fantastiskt glad över resultatet och framför allt genomförandet av loppet. Att jag höjt min simning så pass mycket att jag kan cykla längre fram i fältet är enormt viktigt. Längst ner finns resultat från topp 10. Bjuder även på några snygga bilder tagna av Quiteright

Observera att simtiden inkluderar löpningen upp till växlingsområdet samt växling. 

Cykeltiden inkluderar växling till löpning.

Sövde triathlon

Jag både startade och kom i mål, men jag sprang fel. IGEN! Det blev därmed 850 meter extra löpning för mig, vilket är ca 3 minuter extra tid. Jag blev 4:a i tävlingsklassen, men det var tydligen en age-group och en i motion som var före mig. Dessa sprang dock om mig när jag sprang fel. Kostade även på mig ett piss-stopp på löpet (1 min), vilket naturligtvis ska skötas på cykeln, och det gjordes även en gång. För mycket vätska i kroppen när man pinkar två gånger på en halv-ironman. Nog om det dåliga. Jag hatar egentligen race-rapporter med bortförklaringar och anledningar till att folk gjort ett dåligt resultat. Det är jobbigt att tävla och man kan inte beräkna ett resultat utifrån sina 1000-meters intervaller. 

Simmade som en kung. Långt efter de bästa men ändå inte bland nybörjarna där jag brukar befinna mig. Jag har helt klart tagit ett kliv i rätt riktning i den första disciplinen. Sjukt bra T1:a där dräkten gled av fint och hjälmen åkte på klockrent. Upp på hojen och mosade på. Märktes att jag slarvat med träning i tävlingsfart. Inte helt nöjd med cyklingen. T2 även den sjukt bra. Torkade av fötterna och satte på strumpor till och med. Efter 2,5 km kom fellöpet. Eftersom det var första partiet där löpningen gick åt båda hållen och det var vänstertrafik (vanligtvis springer man på höger sida i tri), så missuppfattade jag pilarna på marken och sprang in på en väg där man skulle springa in efter ca 4 km efter att man sprungit till en vändpunkt. Det visade sig att när jag gjort mitt varv om 850 meter så stod det en kona med snitsel som blockerade för infart från fel håll på tidigare nämnd väg. Nåväl, jag hade inte fixat tredjeplatsen ändå. 

Var lite missnöjd när jag kom i mål, men efter att ha tänkt igenom loppet och analyserat lite så är jag ändå väldigt nöjd. Om man tillåts räkna lite på löpet så hade en tid på 1:18-1:19 inte varit omöjligt. Det fanns faktiskt några procent till att ge om en placering hade stått på spel. Kollar man sedan de andra löptiderna så är det 1:an och 2:an som sprang väldigt bra. Han som kom etta har gjort 8:40 i Kalmar och brukar vara snabbaste löpare på de tävlingar han kör. Dansken på andra plats är halvtids-proffs och gjorde 8:18 i Köpenhamn 2010 (3:a), hans cykling var dessutom långsam, sannolikt pga punka, vilket innebär viss vila av benen och en snabbare löpning. Så om man får vara lite optimistisk så är jag stark som fan på löpningen igen. 

Det här var ändå säsongspremiär och jag behöver mer tävlingsvana för att kunna fokusera mer framför allt på cyklingen. Nu lutar det åt att jag kör Kilsbergen i Örebro om två veckor. Sen blir det nog Sala halv-iron i slutet av augusti.

Inga kompression-grejer för min del. Hemmagubbekoftan är magisk! 

Bråttom upp för varvning

 Det var upp och ner hela tiden, och sidvind.

 Ut på löpning

Halvvägs typ

Topp 10 i tävlingsklassen

Snart så!...

Man går ju i väntans tider - om en månad blir jag tvåbarns-far. Inte illa på mindre än tre år med Sofia. Det vankas även tävlingspremiär för mig på söndag. Och vem vet, det kanske blir en målgång på köpet. Något vi alla väntat på. Förra året levererades det ju konstant.

Formen är i alla fall riktigt bra. Jag tränade stenhårt till i söndags och tog en vilodag i början på veckan. Sen har jag kört korta pass med fartökningar, men har då känt att kroppen inte återhämtat sig i den takt jag önskat. Har därmed tagit det extra lugnt igår och idag. Nu börjar suget och rörelsebehovet göra sig påmint igen, precis som det ska. Något som verkligen är glädjande är att jag kan träna löpning med hög fart. Ett år efter att min skada i vaden debuterade är jag i toppform igen. Är tämligen säker på att jag levererar en mil sub 35 min när som helst. Lekamen väger in på 73 kg.

Nu håller vi tummarna att det dyker upp en race-report på söndag. I mitt huvud har jag redan skrivit den. Ska bara verkställa skissen!

/ Magnus

Solskenscyklisten

Formen börjar infinna sig. Alla grenar känns bra. Idag fick jag köra trainer när Julie sov, annars hade det inte blivit någon träning. 2 x 20 på 600 watt blev det, riktigt bra siffror ;-) Äsch! jag har ingen wattmätare, men jag hade samma motstånd som på 4x4 min i februari, så något måste blivit bättre.

I morgon inleder jag ett intervallblock på 3-4 dagar. Där kör jag two-a-days med fokus på intensitet. Det är ett upplägg jag använt förut för formtoppning, och det har fungerat bra. Tävlingen är den 15 juli i Sövde. Halv iron = 1,9 / 90 / 21 km. Full fart från start sen ökar jag på cykeln.

Iron maiden - Rock in Rio i lurarna. 

Maxim active hydration i flarrorna.

Imorn väntar sim i Hellas 0600 sen löpintervaller. Allt klart före 10. Heja heja!

/M

Tågluff med lite cykling

Det blev ingen finisher t-shirt i det här loppet (tygmärke hade utlovats). 

DNS, DNS, DNF - vilken säsong man gjort hittills. Det kan nog vara bra att misslyckas och ha lite motgångar ibland. Allvarligt så är jag inte ett dugg missnöjd eller besviken.

Efter 18 timmar på tåg anlände vi vid Riksgränsen. Efter Kiruna hade man bula i brallan när vi åkte längs Torneträsk och den väg vi skulle cykla på. Incheck på vandrarhem, cykelmeck, infomöte och käk avklarades innan det var dags att sova. Uppstigning 0545. Frukost, ombyte, packning av väska. Start 0800 i lätt duggregn och ensiffriga grader.

Vägarna blev snabbt torra. Här efter ca 40 minuter.

 Första punkan efter ca 2 timmar. Vägen ner till Kiruna var helt fantastisk.

Det flöt på bra i medvinden. Här var jag och brorsan solo efter 20-25 mil. Vi hade tappat den grupp på fem personer som vi var i täten med. Sen stannade vi till och då kom allihopa (12 pers) och vi jagade ikapp, men brorsan åkte på punka bara 5 min efter det. Vi fick därmed fortsätta själva. Jag drog 98% av tiden i 12 mil.

5 mil innan Jokkmokk blev vi ikappkörda av förstaklungan igen. De hade stannat i Gällivare för mat, och vi hade bara tagit ett snabbstopp. I Jokkmok käkade vi tillsammans och sedan rullade alla vidare genom natten.

 Grabbarna väntar på stock when the night closes in.

Ögonmisären efter 12 timmar. Det här var dock ingenting mot hur de såg ut på morgonen efter. Det här var något jag visste skulle bli problematiskt. Jag har nämligen linser som är av hårdplast, och därmed lättirriterade ögon. Det blir alltid lite turbulens bakom glasögonen och därmed blir det kaos vid längre cykelturer. Linserna kladdar även igen en hel del vilket försämrar synen markant. 

Stoppet vid Arvidsjaur. En räddning i natten, klockan var 0200 och det var ljust som på dagen, vilket dock inte framgår av bilden. Kalle i vit tröja hade kört i den tills nu, ingenting under. Själv hade jag 3ggr så mycket kläder. Det hade regnat och var 5 grader.

Vid 3-snåret efter ett bergspris. Solen syns i bakgrunden, det var en härlig syn.

Vad hände då? Jag hade pigga ben hela tiden. Lite problem med kyla eftersom ansträningsnivån inte är superhög vid långcykel. En hälsena värkte mer än förväntat. Knäna strejkade inledningsvis men det släppte efter 20 mil. Annars var det vanliga plågor i händer, axlar, fötter och rygg. Baken var dock relativt bra trots att jag svettades där nere en del (hade Assos nya varmare brallor). Ögonen var som sagt åt helvete.

Efter 61 mil när vi var 4 mil från Storuman höll jag på somna på cykeln några gånger. Då var klockan ca 6 på morgonen. Jag sa till brorsan att ett powernap var nödvändigt. Han kände samma sak. Min tanke var att vi skulle ta en timmes paus och sen köra vidare till Storuman och eventuellt ansluta med de andra, alternativt vila lite till och sen köra 29 mil till Östersund själva. Jag visste att jag skulle orka hålla den fart storgruppen höll de 4 milen till Storuman. Vi hittade ett trähus vid en sjö med en eldstad i mitten. Vi försökte sova men det blev kallt och vi ordnade en brasa, vilket var tillräckligt. Jag lyckades somna till och kände för att fortsätta. Brorsan hade dock svårare att vakna till och när vi körde iväg hade han problem att ligga på rulle trots att jag höll igen ordentligt. När vi kom till Storuman beslutade vi gemensamt att bryta. 

Personligen tyckte jag det var bättre att bryta i god tid istället för att köra ytterligare 50 mil och sen bryta. När jag följt de andra cyklisterna på nätet så anlände första gänget till Ö-sund 23:30. När vi skulle ha anlänt vågar jag knappt spekulera i. 

Det blev därmed tåg till Östersund där vi sov över och sedan tåg hem till Stockholm med cyklarna i sopsäckar. Jag spenderade mer tid på tåg än på cykel. Inte helt enligt planen.

Jag är ändå nöjd med att ha fått cykla från Riksgränsen och i midnattssol. Tidigare hade jag inte varit norr om Östersund och hade endast cyklat 34 mil i ett svep. Nu blev det mer än 60 mil och ett dygns cykling. Fick in en del på erfarenhets- och upplevelsekontot  trots allt. 

Nu satsar jag fullt på triathlon igen. Om två veckor är det dags för en halv ironman. Sim och löpformen var väldigt bra innan detta långpass. 

/Magnus

No Surrender

Då är allt fixat, packat och ordnat. Ingen återvändo! Hann aldrig fota cykeln i "race-utförande", men kanske hinner med det imorgon på plats vid starten. Det blev en fullproppad saddelväska. Det är batterier, sladdar och hygienartiklar framför allt. Ett par extra strumpor och cykelbyxor har jag även klämt in. Det ser ut att bli regn på första etappen ner till Östersund så det kan vara bra att byta byxor om det är mycket grus i dem som sprutat upp från vägen. Väl i Ö-sund kan jag tvätta båda paren.

  Allt på bilden är inte i saddelväskan, men nästan. Energin från Maxim hamnar i ryggfickan och lite av den skickas till Östersund. 

Silvertejp kan rädda en ibland.

På cykeln sitter ett par nya Continental GP24. Ett däck som jag haft förut och trivts bra med. Bra grepp och punkasäkert.

Förhoppningsvis kommer nån twitter- eller facebook-rapport längs vägen.

Ses i krutröken!

Förberedelser Sverigetempot

Det händer mycket i långcyklar-världen just nu. På andra sidan Atlanten bombar Gunnar  gunnarscykelblogg genom USA. Han är halvvägs nu. Vilken hjälte!

Här hemma gjorde Andreas Linden ett försök att köra genom landet på 100 timmar. Dessvärre har han fått avbryta pga smärtor. Tråkigt! Det var ett intressant projekt.

Om mindre än en vecka startar jag (och några till) äventyret med att ta sig genom Sverige på cykel. Vi är några stycken som diskuterat 100 timmar, och det skulle vara häftigt att köra mot ett mål. Dock är jag för osäker på min långcyklar-kapacitet för att kunna sätta några mål. Vi har 9 dygn på oss, men förhoppningsvis är vi framme efter ca 105-110 h.

Om man ger sig på en jämförelse mellan Sverigetempot med Sverigeloppet så hittar man mer skillnader än likheter enligt mig. Sträckan och redskapet är ju detsamma, men allting runt genomförandet är annorlunda, inte minst riktningen. Vi har ingen följebil vi kan hoppa in i när vi blir trötta, ingen rullande cykelservice, ingen massage. Andreas Linden hade en tyngre fysisk utmaning än vi, men samtidigt en väldigt stor trygghet (helt enligt hans önskemål, vad jag förstått). Tänk om det blir regn och 5 grader första natten samtidigt som cykeln går sönder för någon på Sverigetempot, det kanske är 10 mil till närmsta större bebyggelse, ännu längre till en cykelaffär. Det är det äventyret som lockar mig, ovissheten och misären; när tankarna hittar nya vägar som man inte trodde var möjliga.

Varje dag håller jag på med förberedelser, införskaffar saker, skruvar med cykel, tränar etc. Jag kommer ha en tempobåge på cykeln för att ha en extra sittställning där jag kan vila händerna. Jag har en 4 liters saddelväska som sannolikt blir knökfull. Innan jag packar ner allt ska jag fota och lägga upp några bilder på alltihop.

Om någon randonnéräv läser detta och har några kloka tankar så är jag tacksam för all input.

Over and out!

DNS x 2

Det är inget vidare på leveransfronten just nu. Två tävlingar utan start. Maran ville jag inte köra pga det dåliga vädret, och det beslutet är jag glad över, särskilt efter att ha sett eländet på tv'n. 

Idag skulle jag kört Vätternrundan men valde att inte starta då jag inte kände mig helt kurrant i natt och i morse. Jag och Henke (aka. Herr Nilsson, styrkecoachen), som skulle starta 03:58, stack ner till Motala igår och mötte upp hans bror på en camping för att sova i husvagn. Missade tyvärr mötet med Conti som hölls kl 18. Nummerlapparna hämtades ut strax före avspark i fotbollsmatchen och sedan fick vi följa den medan vi fixade i ordning cyklar och kläder.

Vi somnade alla ganska bra, men jag vaknade när de andra skulle iväg till sin start. Lyckades somna om men sen började regnsmattret på husvagnstaket, det vräkte ner hela morgonen. Därmed blev det ganska dålig sömn. Med förra årets VR i minnet när jag var sjuk men körde ändå, så insåg jag att det inte var en bra idé att ge sig ut i regnet och kriga när jag inte kände mig helt frisk. Den gången fick jag en veckas konvalescens. Det har jag inte råd med i år eftersom Sverigetempot är om en dryg vecka och det är årets stora mål. Så nu är det full fart på slutplaneringen av det äventyret. Kan hända att det dyker upp lite bilder på pimpad cykel under veckan. 

För övrigt lyckades Conti slå förra årets tid med 4 minuter (7:08). Riktigt starkt kört. Grattis till er allihopa! 

För Henke gick VR-debuten bra. Han rullade in på 10 timmar med pigga ben på en oväxlad Yosemite damcykel från Biltema (har en fin bild, men inget publiceringstillstånd... än!).

/ Magnus

Race plan Stockholm maraton

Det börjar dra ihop sig till maran. Lördag kl 12 går starten. Jag har funderat lite över hur jag ska springa. Efter lite efterforskning verkar det vara väldigt få som lyckas med en negativ split (snabbare andra halva) på Stockholm maraton. Det kan delvis bero på att banan har två varv som inte är identiska men även på att det är ganska många höjdmeter den sista milen; Västerbron och Vasastan. Förmodligen beror det främst på att de flesta går ut för hårt eller inte är optimalt tränade för maraton, som är en knepig distans. Halvmara kan man planera ganska enkelt efter sitt PB på 10k, men på 42k är det sista milen som är viktigast, så det gäller att springa väldigt konservativt inledningsvis.

Igår körde jag genrep på 29k, tid 2.15. Körde uppvärmning 3k i 5-fart, sedan 4x3000 progressivt, där varje kilometer gick i 4.30 / 4.00 / 3.30 / 1 min vila. Eftersom jag körde detta med Lelle-sprätt så blev det lite hårt mot slutet. Min gubbvad var trött helt enkelt, men jag joggade sedan hem 14k där det gick segt i början men sista milen gick på 45 min. Löpsteget och musklerna kändes ändå skapliga. Farten finns där, hjärtat är med, uthålligheten likaså.

Jag vill ju åtminstone lyckas hålla en snittfart på 4:00 / km på lördag. Det ger en sluttid på 2:48. Just nu tänker jag mig att lägga de två första milen på 39, och halva loppet på 1.22 cirka. Det ger lite marginal för andra halvan. Jag tror inte jag lyckas med en negativ split även om jag lägger de första milen på 40 eller strax över. Den största fördelen som jag upplever med neg. split är att man springer snabbare än konkurrenterna på slutet, alltså stor mental fördel. Skulle jag ändå lyckas att göra halvan på 1.22 och sedan hålla samma fart i mål, så uppnår jag ju det mål jag satte i höstas på 2.45. Jag har dock ändrat det pga jag inte kunna träna lika mycket fart som jag velat, däremot har jag mycket mer distanspass än tidigare år jag sprungit maraton.

Ses på banan på lördag, ska bli 8 grader och moln. Heja vädret!

/ M

Veni, vidi, avhängd

Det blev kanske ingen solskenshistoria resultatmässigt på helgens Kinnekulle, men vädret, sällskapet och känslan var alla tiders. Kort version; cykla backar är inte min grej.

Halv nio gick starten på söndagsmorgonen. Rakt in i en 2,5 km backe med varierande lutning. Inledningsvis en brantare knix, följt av en slakmota med ett avslutande brantare parti på några hundra meter. På toppen var målgången. Det som gjorde backen så jobbig var att man låg på rött inför det avslutande branta partiet. Det blev stora skillnader mellan duktiga backcyklister och de som inte har någon växel kvar att lägga i på slutet. Jag tillhör den senare kategorien.

Loppet gick på en varvbana om ca 12 km och vi körde 6 varv, vilket gjorde att backen kördes 7 gånger. De 4 första gångerna var jag med över krönet och kunde köra med klungan på resten av varvet, som för övrigt gick långsamt när alla körde avvaktande. Det gällde verkligen att kriga för att hänga med klungan uppe på toppen, vägra släppa!

Jag hade legat långt bak i klungan halva loppet och kände att sannolikheten att bli avhängd i backen på femte försöket var väldigt stor. Därför gled jag upp i spets där flera i Conti befann sig. Viktor, vår tempokung (vann Hammarö tre-dagars), som hade anfört klungan stora delar av loppet såg lite glansig ut så jag lade mig framför honom för att avlasta. Det gick inte överdrivet fort och jag körde ej heller på max, men fick ju heller ingen återhämtning som man får bakom klungan. Trodde det skulle rulla om folk men jag fick köra några kilometer längst fram ända till vi gick in i backen. Efter första knixen hade största delen av klungan gått om. Jag bet mig kvar till sista branten men lyckades inte hinna med tåget den gången. Fick istället köra paråkning med en annan avhängd i två varv. Krigade inte för att krympa avståndet direkt utan det räckte med att tugga styrlinda i backen två gånger till. Kom i mål 6 min efter segraren.

Det här var alltså min debut i tävlingscykling på landsväg. Enligt många den tuffaste banan i landet. Det förvånar mig inte. Min cykelträning går främst ut på att köra så jämnt och energisnålt som möjligt, med låga mjölksyranivåer. Den här typen av lopp är raka motsatsen med full gas blandat med noll gas. Det blev i alla fall en kul upplevelse och ett jäkla bra träningspass, har aldrig haft så hög puls i cykling. Det var skoj att träffa GBG-gubbarna som utgör majoriteten av Conti TT CK. Det bjöds på fika och skojades efter loppet. Sådant uppskattar man som gammal lagidrottare.

Håll utkik på Contibloggen, där kommer det med största sannolikhet grymma bilder inom kort. Länk högst upp till vänster.

Väl hemma efter 5 timmar i bil pussade jag Julie godnatt och stack ut på en löptur. Behövde programmera om benen inför lördagens mara. det blev 14k med 4:30 i snitt. Riktigt sega fyra första men mot slutet klämde jag 3k i 3:45 fart. Så nu är jag löpare i en vecka, sen cyklist igen. Självklart simmare simultant, utepremiär lite senare idag -Magiskt!

/ M

ps. hellre välhängd än avhängd. ds

Norway - no way?

Besöket i grannlandet bjöd på det mesta. Magi och misär i en härlig blandning. Precis som jag vill ha det. Skönt att man då har tre andra med sig som har samma inställning. Ni vet väl att delad sorg är halv sorg och delad glädje är dubbel glädje. Detta funkar lika bra vid träning i allmänhet och naturupplevelser i synnerhet. Tanken med det korta lägret var att rekognosera banan inför Norseman extreme triathlon som Lelle och Antti ska köra.

Utan att gå in på detaljer så kan jag säga att banan är tuff som satan. Vi tog en cykeltur från mitten av banan till cykelstarten. När vi cyklade över fjället var det hård motvind, blöta vägbanor och snörök i fejset. Nerförskörningen till Eidefjord där cyklingen börjar var kall och skrämmande eftersom vi cyklade igenom biltunnlarna. Vi hade inte fattat att det gick en gammal bilväg runt dessa tunnlar. Därför tog vi de vägarna på uppvägen istället. Vi hade då 4 mil upp till toppen framför oss, de brantaste partierna vara kring 12% men snittet över längre partier var kring 8%. Betydligt brantare än de flesta backarna på Mallis. Det mest fantastiska med vårt vägval uppför var att det hade varit stenras på flera ställen, vi fick därmed gå med cyklarna över dessa ras. De finns nog en del att jobba på med banan för arrangörerna :-). Väl uppe på fjället igen så hade vägarna torkat och solen hade jobbat upp värmen, så det var ren njutning att bomba på i den lätta utförslöpan. Det blev dock många stopp för klädbyten och punkteringar på turen. Ulrik lyckades få 3 st på hemresan och hade även en fjärde precis när vi var klara - imponerande! :-)

Förutom rekognoseringen av banan körde vi cykling i klassisk norskt landskap, som är hur vackert som helst, och vi sprang uppför fjällen på vägar, i snö, längs bäckar, och obanad terräng. Helt fantastiskt, och vackert!

Sista dagen tog vi oss an avslutningen på cykelbanan samt avslutande backen på löpningen upp mot Gaustatoppen. Vi hade inte så bra koll på hur långt vi kunde springa men startade där man nått 25 km in på löpningen. Där sprang vi 10 km i serpentiner med 10% lutning. Det var riktigt sanslöst jobbigt. Lelle flög uppför backen med sin lätta lekamen medan jag och Antti fick kämpa i källaren. Vi nådde tillslut avsatsen där de som tävlar i Norseman springer/går på stenblock upp till toppen. Denna var snöbeklädd men möjlig att ta sig uppför enligt guider på plats. Dock hade vi väldigt ont om tid och ansåg det viktigare att komma hem i hygglig tid en att ta sig upp den sista biten. Vi hade åtminstone fått en väldigt bra bild av hur tävlingen kommer att bli.

Om jag blev sugen? Både och, måste jag säga. Som med det mesta tänker man aldrig i livet när man gör någonting, men med lite distans brukar tankarna lätt sväva iväg mot mer eller mindre idiotiska upptåg. Men det är ju sådant jag älskar!

/ Magnus

Fullt ös

Nu är det full rulle. Kinnekulle är klart. Då gör jag min debut som tävlingscyklist. Jävligt taggad just nu. Rullar till Norge på onsdag med träningssugna gubbar. Då blir det 3,5 dagar fulla med träning och avkoppling. Tyvärr är det inget superväder där, men jag har ju varit i Norge med misärväder förut. Så det är bara att hålla käft och göra det man ska.

Så nu är helgerna uppbokade framöver, ända till Sverigetempot, men det lär dyka upp nya saker att fylla kalendern med, var så säker.

Jag har ju inte nämnt det här på bloggen, men den 14:e augusti kommer ett nyförvärv till familjen. En tjej till. Behöver jag säga att det är Magiskt!

Lämnar er med detta korta men underbara inlägg!

/Dada

Säsong eller?

Dags att sparka igång bloggandet igen. Det är ju mitt i säsongen och det borde hända massor av saker. Så är dock inte fallet, tävlingspremiären låter dröja på sig. Största anledningen till det är att jag inte tränat med samma upplägg som tidigare år. Det har varit lite lägre intensitet på framför allt löpningen pga att min "gubbvad" inte är helt redo. (det är faktiskt det vedertagna lekmans uttrycket för min skada). Distans och kortare intervallpass kan jag köra men inte i samma utsträckning som tidigare år. Därmed har syreupptaget inte peak'at ännu. På cykeln eller i vattnet får jag inte samma stimuli för hjärtat som vid löpning. Men jag jobbar sakta och systematiskt, och formen är god trots allt. Maraton om 3 veckor känns inspirerande, jag är bra förberedd på distansen och 4:00 farten jag ska hålla är inga problem. Igår sprang jag 22 km i 4:10 fart i regnet på kuperade vägar och skogsvägar. Sen har vi ju simningen, som faktiskt är bättre än tidigare trots att jag bara snittat 2 pass i veckan sedan februari.

Nåväl! Det som hänt på sistone på cykelfronten är att mitt lag Conti test team CK vunnit Hammarö tredagars och därmed ligger tvåa i seniorcupen. Förhoppningsvis kan jag ordna med familjelogistiken så att jag kan delta vid loppet i Kinnekulle den 27:e maj. Det är en backig tävling och skulle passa perfekt då jag dels kommer ha ett träningsläger i Norge helgen före samt att kroppsvikten nu börjar bli bra (73,5 nu). I övrigt så har laget fått en ny stadig sponsor, förutom Duells och Bikeplace, så är även Maxim med och ger oss den energi vi behöver vid träning och tävling. Maxims sortiment täcker alla de behov en cyklist har när det gäller energitillskott och snabb återhämtning. De produkter jag har hunnit testa har levt upp till mina förväntningar.

Man är ganska stilig när man cyklar nu för tiden. Matchade, välsittande kläder är respekt för sporten!

/Magnus

Lååånghelg

Har varit gräsänkling i helgen. Det är skönt i typ några timmar sen saknar man sina tjejer, tur att de kommer hem i morgon. Men på sätt och vis är det bra att vara ifrån varandra, då inser man hur fantastisk ens vardag är. Planen var utnyttja läget och få in mycket träning, men med facit i hand blev det inte riktigt som tänkt, fast nästan.

Veckan inledes med välbehövlig vilodag, sen simmade jag i tisdags med triathlongänget. Stog över några längder men var med alla 80 minuter och landade strax under 4000 tror jag. Har visserligen långt kvar till min låga nivå, men kul att man kan kriga igenom ett längre pass i alla fall. Sent på kvällen körde jag 400 m-intervall på IP'n i mörkret. Fick dessvärre känningar i min gubbvad, tror inte den tål snabblöpning på bana, särskilt inte kurvorna. Onsdagen bjöd på styrka, kände mig grymt stark vilket alltid är kul. Dock förstörde jag benen totalt med att köra 1-min intervaller på trainern senare under dagen. Blev därför vila på torsdagen.

Fredagslöpet med gänget var ett rent helvete, kunde inte bjuda upp till dans alls. Mina hamstring var helt färdiga från enbens-marklyft två dagar tidigare, och vaden spökade lite också. Blev därför jämn fart för min del. Väldigt synd då jag gärna kör mer åt fartlek hållet.

Lördagen var vigd åt långcykling de luxe. Jag hade 45 min till samlingsplatsen för att sedan köra transportsträcka ytterligare 30 min. Sen var det genom Södertälje och ut på kanonfina vägar vid Enhörna, Gnesta och Hölö (eller var det Mörkö). Det rådde lite oroligheter när vi inte cyklade på stora "trygga" vägar, men med lite iphone-navigering så löste det sig utan omvägar. Vi skulle upp till färjan över skanssundet. Det var en djävulsk motvind dit och David som hade skött dragjobbet i princip hela dagen vinkade fram oss andra som fick gräva djupt för att det skulle gå framåt. Det var en jäkla tur att vi mosade på för kaptenen på färjan väntade på oss och öppnade bommarna när vi kom. Dagen som helhet var otroligt jobbig, fick kämpa i 7 timmar.

Den tänkta cyklingen på söndagen ställdes in och istället tog jag en löptur i skogen i min egna takt. Idag har jag i alla fall simmat, men ställde in cykelintervallerna. Jag har helt enkelt varit sliten och vill absorbera lite träning samt ta hand om min vadmuskel.

Ciao!

Kinga med Kingen

Äntligen måndag och en blogguppdatering från Ironmange. Träningsveckan landande på 20 timmar tack vare 3 långpass på cykeln. Helgen blev en kraftmätning av sällan skådat slag, åtminstone om man snackar mitten av mars för min del. Jag har nog inte varit igång så här bra något år förut, trots bakslaget med sjukdom. Efter 8 träningsfria dagar blev det 10 raka dagar med träning.

I fredags skulle det springas distans med Lelle och David. Lelle som knappt har tresiffrig puls när han springer med sina fjäderlätta steg ökade farten oräkneliga gånger. David kunde ganska enkelt följa men jag fick slita hårt för att inte bli övergiven. Ett tag låg vi på 10k tävlingsfart kändes det som, kanske snabbare, 3:30/km. Snittet för rundan låg nog kring 4:10-fart under 1 timme och 40 minuter. Koma och tunga ben efteråt.

På lördagen var vi samma uppställning plus Olle, som dock hade bråttom hem och drog oss i motvinden halvvägs till målet, Torö. Därefter fick David ta över. Han hade tempocykel och mosade fina watt. Jag och Lelle fick en någorlunda billig resa ner till stenen på Torö. På hemvägen började det sprättas och ryckas av oss istället. Lite taskigt mot David som fått dra oss i motvinden och således inte var superpigg på att täcka luckor. Jag antar att jag får äta upp det senare under våren. Väl hemma landade jag på 5 timmar och 15 mil ungefär. Sanslöst trött och sliten.

På söndagen ville Lelle rulla lite lugnare, vilket jag kunde ställa upp på. Körde lite styrka på gymmet innan. Sen var det Torö i motvinden som gällde. Denna gång körde vi i bredd och snackade, även om det långa stunder var tyst när det gick lite för fort och båda satt i andra tankar. Det var verkligen misär vissa stunder. Vi nådde i alla fall stenen på Torö och vände tillbaka och körde Sorundavägen hem. Vi var otroligt sega och berättade hela tiden för varandra hur trötta vi var, ändå skulle det attackeras och ryckas på flertalet ställen. Otroligt att man alltid kan plocka fram en fartökning hur trött man än tror man är, cykling är fantastiskt. Landade på 4,5 timmar. Så helt klart en bra helg. Kingen i det här inlägget får nog bli Lelle, han har förutom nämnda pass kört ytterligare ett pass varje dag fredag till söndag. Där ligger man i lä.

Torö-stenen. Här är man längre söderut än Trosa.

Snygga kläder från Continental. Grymma att cykla i.

Cykeln mår bra i friska luften. Stått ute hela vintern dessutom.

Pålitlig, gamla Bettan!

Längtar redan till nästa helg, då blir det flera långpass, i veckan blir det intervaller i alla discipliner.

/ Zoolander

Fett

Just hemkommen från löpbanan där jag och Julie busade och sprang omkring. Svårt att göra något strukturerat när Julie fått så snabba ben och gärna utforskar mer än löpbanan och fotbollsplanen. Vore dock dumt att klaga, det är en skaplig vardagssyssla man har. Nu sitter jag på balkongen och njuter av solen, riktigt gött med lä. (ska för övrigt springa på riktigt ikväll, fartlek får det bli)

Helgen bjöd på landsvägs-premiär, och faktiskt även utecykel-premiär för min del. I lördags dammade jag av Trek'en som stått utomhus under vintern. Lite olja och sen gick den som en klocka, som alltid. Två timmar lugnt och sansat ner mot Årsta havsbad. Söndagen dubblade jag tiden och hann ner till Sorunda, Stora vika och Ösmo. Fick inte napp på något sällskap så det blev solocykel. Det stärker pannbenet. Båda dagarna bjöd på spolarvätska från bilister. Man vet ju själv hur jobbigt det är att behöva lätta på gasen/öka farten och hålla ut lite när man kör om en cyklist. Mer spolarvätska på cyklisterna.

Imorgon ska jag cykla med brorsan ute i Kungsängen. Vi siktar på 5 timmar. Det ska bli blåsigt men soligt, så det är bara ligga på rulle i motvinden och bomba på i medvinden.

Självklart är jag iförd de nya kläderna från Conti Test Team. Vi har verkligen fått sköna och välsittande grejor. Snygga är de också. Jag tycker verkligen att cykelkläder ska ha en svart grund. Ska försöka få till lite bilder imorgon som kommer upp här på bloggen.

Sen en vecka tillbaka har jag lagt ner svullandet. Tanken är att komma i form till träningslägret på Gotland som är över påskhelgen. Ska ner till 74 kg, just nu är det 77. Som värst toppade jag ut på 79 feta pannor i samband med semlornas framfart. Jag ska även ha lite fart i benen har jag planerat. Jag vill komma till lägret och känna att det går att konkurrera lite med de andra som är med, och att jag därmed tar ett stort kliv närmare toppformen. I maj väntar ju ett läger i Norge och ett par veckor efter det är det maraton. Till Norge ska jag väga in på 72 Iggy-pop-kilogram. Light and fast!

Ses!

Sabbatsmånad

Jaha! Februari blev utan blogginlägg. Det har inte varit så mycket att skriva om helt enkelt. Den här tiden på året känns som man går och väntar. Väntar på att pusselbitar ska falla på plats och att vår och sommar ska komma snabbt. Träningen rullar på, än om jag blivit förkyld sen 4-5 dagar tillbaka. Tycker att immunförsvaret gnetat på bra trots att Julie bombat på med diverse attacker. Nu kör vi simultant helt enkelt.

Sedan årsskiftet har jag börjat logga min träning på Funbeat för att kunna se lite statistik på min träning. Egentligen är jag helt ointresserad av såväl träningsdagböcker som statistik. Träningsplanering är bra, men jag har svårt att följa det och tycker flexibilitet är ett bra recept i min situation. Hursom... Jag tycker att formen är ganska skaplig för att vara så här års. Jag har kört en hel del långlöpningar på ca 2 timmar, vilket jag inte har gjort tidigare år i samma utsträckning. Cyklandet på trainern har känts helt okej, och jag tror att den strukturerade styrketräningen som jag kört i 6 månader har gett bra resultat. Träningsloggningen visar dock att antalet timmar är ganska blygsamt om jag jämför med andra triathleter på min nivå, men även mot långsammare och föga förvånande snabbare personer.

Jag vet att jag kommer komma upp i förra årets nivå trots att träningstimmarna inte är mer än 7-8 timmar per vecka. Förmodligen får jag ut mycket av den tiden jag väl lägger ner och det beror nog på att min filosofi är att alla pass ska vara utvecklande, att nästan hela tiden överbelasta kroppen. Som med löpningen senaste månaden. Har jag varit ute och kört 2 timmar i 4:45 -fart så ser jag ingen poäng med att göra om samma pass en vecka senare. Fysiskt vet man ju att det går, och det är där den mentala delen kommer in. Att orka pressa fram gränsen hela tiden, springa längre tid eller snabbare. Det absolut sämsta skulle vara att sticka ut i 2 timmar och köra 5:00 -fart. Kanske för att man var trött eller sliten. När jag gör ett träningspass vill jag vara bra förberedd och ser det som en tävling - det ska levereras! Självklart är snabb progression förknippat med skaderisk, men det är även stor träningsvolym.

Pusselbitarna då... Två träningsläger är planerade; Gotland på påsk och Norge på Kristi-flygare. Ska bli kul som fan. Åker med sällskap i världsklass.

Ikväll ska jag iväg på klubbmöte med Conti Test Team CK. Jag är alltså cyklist på riktigt numera eftersom jag kör för en klubb och kommer ha licens. Efter mötet kanske jag vet om någon tävling som är aktuell att köra.

Dessutom har Sverigetempot planerats. Hugget i sten är att vi kommer köra Riksgränsen-Östersund non stop = 94 mil. Blir en powernapp i ett dike efter 24 timmar, sen kör vi ytterligare 12 timmar ungefär.

Just det! Tartanen ligger blottad vid Trollbäckens IP. Frustrerande att vara sjuk, men ändå superkul så här tidigt. Julie ska få klämma sin första "riktiga" 400 m. Vi tog ju vagnen förra våren och Briovagnen i höstas. Nu alltså på egna ben utan stöd. Där kan man snacka om progression. Undra om hon ska ha Saucony eller Asics på tassarna?

/M

Sverigetempot 2012

Helt plötsligt var man anmäld till att cykla 210 mil genom Sverige. Jag har alltid drömt om att cykla genom Sverige, och nu ska det bli verklighet. Det här finns på min bucket-list (saker man vill göra innan man kolar vippen). Starten går 26:e juni från Riksgränsen.

Givetvis kommer jag representera mitt lag Conti Test Team CK.

Jag och brorsan hade snackat lite löst om att cykla Riksgränsen-Örnsköldsvik, och sedan vila några dagar och kanske ta Ö-vik-Stockholm och så småningom köra södra delen av Sverige. Allting utan någon tidspress eller så. Men nu bestämde sig brorsan för att köra Sverigetempot istället. Jag gav honom okej för det samtidigt som jag själv blev sugen. Jag har ju redan bestämt att inte satsa 100% på triathlon i år, så därför passar detta bra in i tiden. Fick ganska enkelt ett okej från Sofia, världens bästa blivande fru.

Här finns en länk till information.

Och här finns en länk till en tänkt rutt.

Det här är ingen tävling eller stort jippo. Det är nog inte många som känner till det ens. Det är helt enkelt bara ett gäng individer av det rätta virket och tjockare pannben än Hallandsåsen.

Mitt motiv till detta är inte att jag älskar att cykla långt. Utan framför allt vill jag se och uppleva delar av Sverige från en cykel eftersom det är det ultimata transportmedlet för landsväg; man kommer nära naturen och färdas någorlunda snabbt. En annan aspekt jag gillar är när man når ett trötthetsstadium där inget annat spelar någon roll, man är här och nu, och de mest fundamentala instinkterna tar överhand. Mat och sömn är primärt. Sen är det en knarkartripp utan dess like. Alla endogena substanser som frigörs när man tröttar ut sig är oslagbara.

Så träningen kommer givetvis styras om till cykelfokus för att vara förberedd för långturer så fort väderleken tillåter det (5 plusgrader för min del), förhoppningsvis redan i början på mars. Det får nog bli några brevetar som förberedelse också, då kör man 40 och 60 mil i ett svep.

Hur upplägget blir med etapper etc. vet jag inte just nu, men maxtiden är 9 dygn, vilket inte ska vara några problem. Dock tror jag det kommer gå betydligt fortare än så. Kanske 5-6 dygn.

We're only in it for the drugs!

/Magnus

Bra dag på kontoret

Förra veckan bjöd på berg- och dalbana. Inledde med att kuta 8km med 4:00 min/km i snitt, körde progressivt. Trots lite moddigt och halkigt så det var ett fint kvitto på att saker och ting går som det ska. Jag brukar var i ungefär denna form i januari. Förra året gick det ju skapligt fram till jag skadade mig.

Bakslaget kom på onsdagen då jag skulle köra tunga knäböj (back squats). Lite för dålig uppvärmning och ett tidigare slarvande med rörligheten i bröstryggen samt lite klen rygg, resulterade i ryggont och ett avbrutet pass. På kvällen och dagen efter hade jag ett skott i ryggen. Således konvalescens i 1,5 dagar. Rehab fredag och lördag, och sedan löp på söndagen. Lite öm i ryggen men ingen fara. Idag körde jag återigen tunga benövningar på gymmet, persade i frontböj istället och lekte med 34 kg-hanteln i enarms bröstpress på boll. Och nu känns ryggen nästan helt bra igen.

That's how I deal with setbacks!

En annan topp var att Julie lärde sig gå i fredags. Visst har hon tagit några steg, men inte direkt på eget initiativ. Nu går hon nästan hela tiden. Det är en fantastisk resa man får vara med om som pappa. Njuter av varje sekund (kanske inte varje, men ni fattar).

Löprundan i går bjöd på ren och skär magi. Nysnö och perfekt grepp. Jag sprang mellan Albysjön och Tyresöflaten in i Tyresta naturreservat. Det är otroligt vad fina naturområden det finns här. Idag var jag och Julie där och kikade lite på ett vattenfall mellan dessa sjöar, vi körde även lite pulka på skogsvägarna. Jag tror hon njöt av varje sekund.

Tog några bilder.

Här forsar vattnet mellan sjöarna

Tyresöflaten i bakgrunden

Nyfiken på snö

Det var allt för den här gången. Ut och träna med er nu! :-)

Born to run

Slitet uttryck, men alltid aktuellt. Löpning är kung av träningsformer. Förra veckan innehöll samtliga ingredienser av löpning; snabbdistans, intervaller inomhus, långdistans i skogen. Alla lika härliga. Kunde till och med klämma av den sista tusingen på 3:09 utan att förta mig helt. Lite löpform och deff sen blir det fin-fint.

Igår stack jag och Lelle ut i skogen för att leka Rocky-IV. Det blev en blandning av Sörmlandsleden och obanad terräng samt bergsbestigning. 1 timme och 45 minuter försvann ganska snabbt. Det är fantastiskt att springa på det sättet och det kräver mycket koncentration, vilket saknades ju längre passet led. Undertecknad lyckades både drutta på ändan och plurra när inte isen bar min tjocka lekamen. Det resulterade i ett decimeterlångt skrapsår längs smalbenet. Det är inga snygga spiror man sitter inne på direkt. Tur att man har sitt på det "torra".

Så nu är i alla fall löpningen igång på riktigt. Däremot går simningen inte så bra, det är inge roligt helt enkelt. Trainern samlar damm, men med lite disciplin så ska jag snurra lite på den senare idag.

På skolfronten landade jag i förra veckan en mindre kurs och slutförde även en äldre kurs där jag saknade ett moment, ett ganska stort sådant dock. Så nu trillade ytterligare 22,5 högskolepoäng in. Nu är det bara ett examensjobb kvar till magisterexamen. Men först några dagar utan dåligt samvete och fullt fokus på Julie och träning.

Höres!