Norway - no way?

Besöket i grannlandet bjöd på det mesta. Magi och misär i en härlig blandning. Precis som jag vill ha det. Skönt att man då har tre andra med sig som har samma inställning. Ni vet väl att delad sorg är halv sorg och delad glädje är dubbel glädje. Detta funkar lika bra vid träning i allmänhet och naturupplevelser i synnerhet. Tanken med det korta lägret var att rekognosera banan inför Norseman extreme triathlon som Lelle och Antti ska köra.

Utan att gå in på detaljer så kan jag säga att banan är tuff som satan. Vi tog en cykeltur från mitten av banan till cykelstarten. När vi cyklade över fjället var det hård motvind, blöta vägbanor och snörök i fejset. Nerförskörningen till Eidefjord där cyklingen börjar var kall och skrämmande eftersom vi cyklade igenom biltunnlarna. Vi hade inte fattat att det gick en gammal bilväg runt dessa tunnlar. Därför tog vi de vägarna på uppvägen istället. Vi hade då 4 mil upp till toppen framför oss, de brantaste partierna vara kring 12% men snittet över längre partier var kring 8%. Betydligt brantare än de flesta backarna på Mallis. Det mest fantastiska med vårt vägval uppför var att det hade varit stenras på flera ställen, vi fick därmed gå med cyklarna över dessa ras. De finns nog en del att jobba på med banan för arrangörerna :-). Väl uppe på fjället igen så hade vägarna torkat och solen hade jobbat upp värmen, så det var ren njutning att bomba på i den lätta utförslöpan. Det blev dock många stopp för klädbyten och punkteringar på turen. Ulrik lyckades få 3 st på hemresan och hade även en fjärde precis när vi var klara - imponerande! :-)

Förutom rekognoseringen av banan körde vi cykling i klassisk norskt landskap, som är hur vackert som helst, och vi sprang uppför fjällen på vägar, i snö, längs bäckar, och obanad terräng. Helt fantastiskt, och vackert!

Sista dagen tog vi oss an avslutningen på cykelbanan samt avslutande backen på löpningen upp mot Gaustatoppen. Vi hade inte så bra koll på hur långt vi kunde springa men startade där man nått 25 km in på löpningen. Där sprang vi 10 km i serpentiner med 10% lutning. Det var riktigt sanslöst jobbigt. Lelle flög uppför backen med sin lätta lekamen medan jag och Antti fick kämpa i källaren. Vi nådde tillslut avsatsen där de som tävlar i Norseman springer/går på stenblock upp till toppen. Denna var snöbeklädd men möjlig att ta sig uppför enligt guider på plats. Dock hade vi väldigt ont om tid och ansåg det viktigare att komma hem i hygglig tid en att ta sig upp den sista biten. Vi hade åtminstone fått en väldigt bra bild av hur tävlingen kommer att bli.

Om jag blev sugen? Både och, måste jag säga. Som med det mesta tänker man aldrig i livet när man gör någonting, men med lite distans brukar tankarna lätt sväva iväg mot mer eller mindre idiotiska upptåg. Men det är ju sådant jag älskar!

/ Magnus