Vinnare Ö till Ö 2012

Jag har nypt mig några gånger i armen nu, men bucklan står alltjämt kvar bredvid tv'n. Den skvallrar om att vi faktiskt lyckades. Vi vann hela skiten!

Det hela började på påskafton när vi sprang från Dalarö till Tyresö genom naturreservatet. Ett träningspass på 3 timmar (som jag startade med träningsvärk). Lelle fick för sig att jag hade bra pannben och kunde springa snabbt när det är stökigt. Detta följdes av många träningspass tillsammans och ett hårt drillande av min simning. Jag minns ett pass där vi skulle köra 20x50 på Eriksdal. Lugnt åt ena hållet och hårt åt andra. Lugnt för Lelle är hårt för mig, således inte mycket till återhämtning. När jag tappat räkningen efter 4 längder pga syrebrist i hjärnan ville jag vila extra. Blev då kallad Kerstin och beordrad att skärpa mig. Fick några extra sekunder på de avslutande längderna och lyckades hålla Lelles fötter. Efteråt fick jag höra att det var imponerande eftersom det gick fort. Lelle var i form och jag hade krigat sönder mig totalt...

På startlinjen i Sandhamn var vi väldigt spända och nervösa. Tanken var att hålla koll på Antti och Björn (nr 1 på bilden nedan) ner till första simningen för att försöka hänga på i deras tempo till första ön. Men efter den första och längsta simningen på 1650 meter så var vi uppe som fjärde lag, lite överraskande. Inspirerade av detta jobbade vi oss snabbt upp i placeringar, vi blev tvåa redan på tredje löpsträckan. Sen höll de duktiga simgrabbarna i Nybroviken ifrån väldigt bra, men på ett par ställen hade vi visuell kontakt. På den tuffaste simningen som är 1400 meter så hade vi gått förbi dem och var i ledning.

Foto: Stefan Permander, Gunnar Eld, Nicklas Westberg, Malcolm Hanes

Därefter mosade vi bara på tills vi kom till dagens längsta och mest fruktade löpsträcka - Ornö och 17,5 km löpning. Inledningsvis gick den delsträckan på grusväg, sedan asfalt och avslutningsvis i obanad terräng. Där plockade vi av oss våtdräkterna och sprang med de knutna runt midjan. Den här löpsträckan var avgörande för dagen. Lelle hamnade i en rejäl svacka innan energistationen som låg 11 km in på ön. Vi sänkte farten och jag peppade så mycket det bara gick. Väl vid energin så vändes steken. Lelle var pigg och jag blev seg, och jag började även få kramper i benen när vi sprang uppför. Vi gick i ett par backar och sen sprang jag med kramp en stund. Jag blev dock räddad av att vi kom in i skogen då den muskulära belastningen blir lite annorlunda.

Det kändes som det tog en evighet att få på sig alla grejor igen när vi skulle börja simma. Vi fick då höra att vi ledde med 6 minuter, men inte vilka som jagade. Vi misstänkte dock att det var Antti och Björn eftersom Ornö-löpningen är deras starkaste parti på banan. Smått nervösa sprang vi över den sista lite längre ön på 1,7 km i en sanslös fart. I den terrängen, obanat och på smala stigar, är det nog ingen som slår oss. På de åsterstående öarna gick det inte att ta in så mycket. Vi var dock fortsatt nervösa på Utö när de sista 2,5 km skulle avverkas. Det var en magisk känsla att kliva upp på Utö där det samlats mycket folk för att heja oss vidare mot målet. Vi var helt färdiga båda två, det var varmt i solen och våtdräkten tryckte åt rejält. Inte förrän i sista backen upp till värdshuset kände vi oss helt säkra. Det var en otrolig känsla att få komma i mål som segrare.

Vi var nog båda lika trötta efter ett oerhört tufft lopp där vi faktiskt körde hårt hela vägen. Vi var otroligt fokuserade och tittade knappt upp i de olika energistationerna. På första halvan av loppet hann vi dock med att skämta en del. Vi hade en otrolig resa i skärgården.

Gunnar Elds tribut

Jag vill rikta ett stort tack till hela Ö till Ö organisationen för en fantastisk tävling som är helt unik.
Ser verkligen fram emot nästa år. Jag och Lelle ska snacka ihop oss inom kort med målsättning, sponsring etc.

Lelle ska ha det största tacket för att han trodde på mig. Jag vet att segern betydde mycket för honom och den gjorde han sig väl förtjänt av.

STRENGTH AND HONOR!