Det blev kanske ingen solskenshistoria resultatmässigt på helgens Kinnekulle, men vädret, sällskapet och känslan var alla tiders. Kort version; cykla backar är inte min grej.
Halv nio gick starten på söndagsmorgonen. Rakt in i en 2,5 km backe med varierande lutning. Inledningsvis en brantare knix, följt av en slakmota med ett avslutande brantare parti på några hundra meter. På toppen var målgången. Det som gjorde backen så jobbig var att man låg på rött inför det avslutande branta partiet. Det blev stora skillnader mellan duktiga backcyklister och de som inte har någon växel kvar att lägga i på slutet. Jag tillhör den senare kategorien.
Loppet gick på en varvbana om ca 12 km och vi körde 6 varv, vilket gjorde att backen kördes 7 gånger. De 4 första gångerna var jag med över krönet och kunde köra med klungan på resten av varvet, som för övrigt gick långsamt när alla körde avvaktande. Det gällde verkligen att kriga för att hänga med klungan uppe på toppen, vägra släppa!
Jag hade legat långt bak i klungan halva loppet och kände att sannolikheten att bli avhängd i backen på femte försöket var väldigt stor. Därför gled jag upp i spets där flera i Conti befann sig. Viktor, vår tempokung (vann Hammarö tre-dagars), som hade anfört klungan stora delar av loppet såg lite glansig ut så jag lade mig framför honom för att avlasta. Det gick inte överdrivet fort och jag körde ej heller på max, men fick ju heller ingen återhämtning som man får bakom klungan. Trodde det skulle rulla om folk men jag fick köra några kilometer längst fram ända till vi gick in i backen. Efter första knixen hade största delen av klungan gått om. Jag bet mig kvar till sista branten men lyckades inte hinna med tåget den gången. Fick istället köra paråkning med en annan avhängd i två varv. Krigade inte för att krympa avståndet direkt utan det räckte med att tugga styrlinda i backen två gånger till. Kom i mål 6 min efter segraren.
Det här var alltså min debut i tävlingscykling på landsväg. Enligt många den tuffaste banan i landet. Det förvånar mig inte. Min cykelträning går främst ut på att köra så jämnt och energisnålt som möjligt, med låga mjölksyranivåer. Den här typen av lopp är raka motsatsen med full gas blandat med noll gas. Det blev i alla fall en kul upplevelse och ett jäkla bra träningspass, har aldrig haft så hög puls i cykling. Det var skoj att träffa GBG-gubbarna som utgör majoriteten av Conti TT CK. Det bjöds på fika och skojades efter loppet. Sådant uppskattar man som gammal lagidrottare.
Håll utkik på Contibloggen, där kommer det med största sannolikhet grymma bilder inom kort. Länk högst upp till vänster.
Väl hemma efter 5 timmar i bil pussade jag Julie godnatt och stack ut på en löptur. Behövde programmera om benen inför lördagens mara. det blev 14k med 4:30 i snitt. Riktigt sega fyra första men mot slutet klämde jag 3k i 3:45 fart. Så nu är jag löpare i en vecka, sen cyklist igen. Självklart simmare simultant, utepremiär lite senare idag -Magiskt!
/ M
ps. hellre välhängd än avhängd. ds
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar