Norway - no way?

Besöket i grannlandet bjöd på det mesta. Magi och misär i en härlig blandning. Precis som jag vill ha det. Skönt att man då har tre andra med sig som har samma inställning. Ni vet väl att delad sorg är halv sorg och delad glädje är dubbel glädje. Detta funkar lika bra vid träning i allmänhet och naturupplevelser i synnerhet. Tanken med det korta lägret var att rekognosera banan inför Norseman extreme triathlon som Lelle och Antti ska köra.

Utan att gå in på detaljer så kan jag säga att banan är tuff som satan. Vi tog en cykeltur från mitten av banan till cykelstarten. När vi cyklade över fjället var det hård motvind, blöta vägbanor och snörök i fejset. Nerförskörningen till Eidefjord där cyklingen börjar var kall och skrämmande eftersom vi cyklade igenom biltunnlarna. Vi hade inte fattat att det gick en gammal bilväg runt dessa tunnlar. Därför tog vi de vägarna på uppvägen istället. Vi hade då 4 mil upp till toppen framför oss, de brantaste partierna vara kring 12% men snittet över längre partier var kring 8%. Betydligt brantare än de flesta backarna på Mallis. Det mest fantastiska med vårt vägval uppför var att det hade varit stenras på flera ställen, vi fick därmed gå med cyklarna över dessa ras. De finns nog en del att jobba på med banan för arrangörerna :-). Väl uppe på fjället igen så hade vägarna torkat och solen hade jobbat upp värmen, så det var ren njutning att bomba på i den lätta utförslöpan. Det blev dock många stopp för klädbyten och punkteringar på turen. Ulrik lyckades få 3 st på hemresan och hade även en fjärde precis när vi var klara - imponerande! :-)

Förutom rekognoseringen av banan körde vi cykling i klassisk norskt landskap, som är hur vackert som helst, och vi sprang uppför fjällen på vägar, i snö, längs bäckar, och obanad terräng. Helt fantastiskt, och vackert!

Sista dagen tog vi oss an avslutningen på cykelbanan samt avslutande backen på löpningen upp mot Gaustatoppen. Vi hade inte så bra koll på hur långt vi kunde springa men startade där man nått 25 km in på löpningen. Där sprang vi 10 km i serpentiner med 10% lutning. Det var riktigt sanslöst jobbigt. Lelle flög uppför backen med sin lätta lekamen medan jag och Antti fick kämpa i källaren. Vi nådde tillslut avsatsen där de som tävlar i Norseman springer/går på stenblock upp till toppen. Denna var snöbeklädd men möjlig att ta sig uppför enligt guider på plats. Dock hade vi väldigt ont om tid och ansåg det viktigare att komma hem i hygglig tid en att ta sig upp den sista biten. Vi hade åtminstone fått en väldigt bra bild av hur tävlingen kommer att bli.

Om jag blev sugen? Både och, måste jag säga. Som med det mesta tänker man aldrig i livet när man gör någonting, men med lite distans brukar tankarna lätt sväva iväg mot mer eller mindre idiotiska upptåg. Men det är ju sådant jag älskar!

/ Magnus

Fullt ös

Nu är det full rulle. Kinnekulle är klart. Då gör jag min debut som tävlingscyklist. Jävligt taggad just nu. Rullar till Norge på onsdag med träningssugna gubbar. Då blir det 3,5 dagar fulla med träning och avkoppling. Tyvärr är det inget superväder där, men jag har ju varit i Norge med misärväder förut. Så det är bara att hålla käft och göra det man ska.

Så nu är helgerna uppbokade framöver, ända till Sverigetempot, men det lär dyka upp nya saker att fylla kalendern med, var så säker.

Jag har ju inte nämnt det här på bloggen, men den 14:e augusti kommer ett nyförvärv till familjen. En tjej till. Behöver jag säga att det är Magiskt!

Lämnar er med detta korta men underbara inlägg!

/Dada

Säsong eller?

Dags att sparka igång bloggandet igen. Det är ju mitt i säsongen och det borde hända massor av saker. Så är dock inte fallet, tävlingspremiären låter dröja på sig. Största anledningen till det är att jag inte tränat med samma upplägg som tidigare år. Det har varit lite lägre intensitet på framför allt löpningen pga att min "gubbvad" inte är helt redo. (det är faktiskt det vedertagna lekmans uttrycket för min skada). Distans och kortare intervallpass kan jag köra men inte i samma utsträckning som tidigare år. Därmed har syreupptaget inte peak'at ännu. På cykeln eller i vattnet får jag inte samma stimuli för hjärtat som vid löpning. Men jag jobbar sakta och systematiskt, och formen är god trots allt. Maraton om 3 veckor känns inspirerande, jag är bra förberedd på distansen och 4:00 farten jag ska hålla är inga problem. Igår sprang jag 22 km i 4:10 fart i regnet på kuperade vägar och skogsvägar. Sen har vi ju simningen, som faktiskt är bättre än tidigare trots att jag bara snittat 2 pass i veckan sedan februari.

Nåväl! Det som hänt på sistone på cykelfronten är att mitt lag Conti test team CK vunnit Hammarö tredagars och därmed ligger tvåa i seniorcupen. Förhoppningsvis kan jag ordna med familjelogistiken så att jag kan delta vid loppet i Kinnekulle den 27:e maj. Det är en backig tävling och skulle passa perfekt då jag dels kommer ha ett träningsläger i Norge helgen före samt att kroppsvikten nu börjar bli bra (73,5 nu). I övrigt så har laget fått en ny stadig sponsor, förutom Duells och Bikeplace, så är även Maxim med och ger oss den energi vi behöver vid träning och tävling. Maxims sortiment täcker alla de behov en cyklist har när det gäller energitillskott och snabb återhämtning. De produkter jag har hunnit testa har levt upp till mina förväntningar.

Man är ganska stilig när man cyklar nu för tiden. Matchade, välsittande kläder är respekt för sporten!

/Magnus

Lååånghelg

Har varit gräsänkling i helgen. Det är skönt i typ några timmar sen saknar man sina tjejer, tur att de kommer hem i morgon. Men på sätt och vis är det bra att vara ifrån varandra, då inser man hur fantastisk ens vardag är. Planen var utnyttja läget och få in mycket träning, men med facit i hand blev det inte riktigt som tänkt, fast nästan.

Veckan inledes med välbehövlig vilodag, sen simmade jag i tisdags med triathlongänget. Stog över några längder men var med alla 80 minuter och landade strax under 4000 tror jag. Har visserligen långt kvar till min låga nivå, men kul att man kan kriga igenom ett längre pass i alla fall. Sent på kvällen körde jag 400 m-intervall på IP'n i mörkret. Fick dessvärre känningar i min gubbvad, tror inte den tål snabblöpning på bana, särskilt inte kurvorna. Onsdagen bjöd på styrka, kände mig grymt stark vilket alltid är kul. Dock förstörde jag benen totalt med att köra 1-min intervaller på trainern senare under dagen. Blev därför vila på torsdagen.

Fredagslöpet med gänget var ett rent helvete, kunde inte bjuda upp till dans alls. Mina hamstring var helt färdiga från enbens-marklyft två dagar tidigare, och vaden spökade lite också. Blev därför jämn fart för min del. Väldigt synd då jag gärna kör mer åt fartlek hållet.

Lördagen var vigd åt långcykling de luxe. Jag hade 45 min till samlingsplatsen för att sedan köra transportsträcka ytterligare 30 min. Sen var det genom Södertälje och ut på kanonfina vägar vid Enhörna, Gnesta och Hölö (eller var det Mörkö). Det rådde lite oroligheter när vi inte cyklade på stora "trygga" vägar, men med lite iphone-navigering så löste det sig utan omvägar. Vi skulle upp till färjan över skanssundet. Det var en djävulsk motvind dit och David som hade skött dragjobbet i princip hela dagen vinkade fram oss andra som fick gräva djupt för att det skulle gå framåt. Det var en jäkla tur att vi mosade på för kaptenen på färjan väntade på oss och öppnade bommarna när vi kom. Dagen som helhet var otroligt jobbig, fick kämpa i 7 timmar.

Den tänkta cyklingen på söndagen ställdes in och istället tog jag en löptur i skogen i min egna takt. Idag har jag i alla fall simmat, men ställde in cykelintervallerna. Jag har helt enkelt varit sliten och vill absorbera lite träning samt ta hand om min vadmuskel.

Ciao!

Kinga med Kingen

Äntligen måndag och en blogguppdatering från Ironmange. Träningsveckan landande på 20 timmar tack vare 3 långpass på cykeln. Helgen blev en kraftmätning av sällan skådat slag, åtminstone om man snackar mitten av mars för min del. Jag har nog inte varit igång så här bra något år förut, trots bakslaget med sjukdom. Efter 8 träningsfria dagar blev det 10 raka dagar med träning.

I fredags skulle det springas distans med Lelle och David. Lelle som knappt har tresiffrig puls när han springer med sina fjäderlätta steg ökade farten oräkneliga gånger. David kunde ganska enkelt följa men jag fick slita hårt för att inte bli övergiven. Ett tag låg vi på 10k tävlingsfart kändes det som, kanske snabbare, 3:30/km. Snittet för rundan låg nog kring 4:10-fart under 1 timme och 40 minuter. Koma och tunga ben efteråt.

På lördagen var vi samma uppställning plus Olle, som dock hade bråttom hem och drog oss i motvinden halvvägs till målet, Torö. Därefter fick David ta över. Han hade tempocykel och mosade fina watt. Jag och Lelle fick en någorlunda billig resa ner till stenen på Torö. På hemvägen började det sprättas och ryckas av oss istället. Lite taskigt mot David som fått dra oss i motvinden och således inte var superpigg på att täcka luckor. Jag antar att jag får äta upp det senare under våren. Väl hemma landade jag på 5 timmar och 15 mil ungefär. Sanslöst trött och sliten.

På söndagen ville Lelle rulla lite lugnare, vilket jag kunde ställa upp på. Körde lite styrka på gymmet innan. Sen var det Torö i motvinden som gällde. Denna gång körde vi i bredd och snackade, även om det långa stunder var tyst när det gick lite för fort och båda satt i andra tankar. Det var verkligen misär vissa stunder. Vi nådde i alla fall stenen på Torö och vände tillbaka och körde Sorundavägen hem. Vi var otroligt sega och berättade hela tiden för varandra hur trötta vi var, ändå skulle det attackeras och ryckas på flertalet ställen. Otroligt att man alltid kan plocka fram en fartökning hur trött man än tror man är, cykling är fantastiskt. Landade på 4,5 timmar. Så helt klart en bra helg. Kingen i det här inlägget får nog bli Lelle, han har förutom nämnda pass kört ytterligare ett pass varje dag fredag till söndag. Där ligger man i lä.

Torö-stenen. Här är man längre söderut än Trosa.

Snygga kläder från Continental. Grymma att cykla i.

Cykeln mår bra i friska luften. Stått ute hela vintern dessutom.

Pålitlig, gamla Bettan!

Längtar redan till nästa helg, då blir det flera långpass, i veckan blir det intervaller i alla discipliner.

/ Zoolander

Fett

Just hemkommen från löpbanan där jag och Julie busade och sprang omkring. Svårt att göra något strukturerat när Julie fått så snabba ben och gärna utforskar mer än löpbanan och fotbollsplanen. Vore dock dumt att klaga, det är en skaplig vardagssyssla man har. Nu sitter jag på balkongen och njuter av solen, riktigt gött med lä. (ska för övrigt springa på riktigt ikväll, fartlek får det bli)

Helgen bjöd på landsvägs-premiär, och faktiskt även utecykel-premiär för min del. I lördags dammade jag av Trek'en som stått utomhus under vintern. Lite olja och sen gick den som en klocka, som alltid. Två timmar lugnt och sansat ner mot Årsta havsbad. Söndagen dubblade jag tiden och hann ner till Sorunda, Stora vika och Ösmo. Fick inte napp på något sällskap så det blev solocykel. Det stärker pannbenet. Båda dagarna bjöd på spolarvätska från bilister. Man vet ju själv hur jobbigt det är att behöva lätta på gasen/öka farten och hålla ut lite när man kör om en cyklist. Mer spolarvätska på cyklisterna.

Imorgon ska jag cykla med brorsan ute i Kungsängen. Vi siktar på 5 timmar. Det ska bli blåsigt men soligt, så det är bara ligga på rulle i motvinden och bomba på i medvinden.

Självklart är jag iförd de nya kläderna från Conti Test Team. Vi har verkligen fått sköna och välsittande grejor. Snygga är de också. Jag tycker verkligen att cykelkläder ska ha en svart grund. Ska försöka få till lite bilder imorgon som kommer upp här på bloggen.

Sen en vecka tillbaka har jag lagt ner svullandet. Tanken är att komma i form till träningslägret på Gotland som är över påskhelgen. Ska ner till 74 kg, just nu är det 77. Som värst toppade jag ut på 79 feta pannor i samband med semlornas framfart. Jag ska även ha lite fart i benen har jag planerat. Jag vill komma till lägret och känna att det går att konkurrera lite med de andra som är med, och att jag därmed tar ett stort kliv närmare toppformen. I maj väntar ju ett läger i Norge och ett par veckor efter det är det maraton. Till Norge ska jag väga in på 72 Iggy-pop-kilogram. Light and fast!

Ses!

Sabbatsmånad

Jaha! Februari blev utan blogginlägg. Det har inte varit så mycket att skriva om helt enkelt. Den här tiden på året känns som man går och väntar. Väntar på att pusselbitar ska falla på plats och att vår och sommar ska komma snabbt. Träningen rullar på, än om jag blivit förkyld sen 4-5 dagar tillbaka. Tycker att immunförsvaret gnetat på bra trots att Julie bombat på med diverse attacker. Nu kör vi simultant helt enkelt.

Sedan årsskiftet har jag börjat logga min träning på Funbeat för att kunna se lite statistik på min träning. Egentligen är jag helt ointresserad av såväl träningsdagböcker som statistik. Träningsplanering är bra, men jag har svårt att följa det och tycker flexibilitet är ett bra recept i min situation. Hursom... Jag tycker att formen är ganska skaplig för att vara så här års. Jag har kört en hel del långlöpningar på ca 2 timmar, vilket jag inte har gjort tidigare år i samma utsträckning. Cyklandet på trainern har känts helt okej, och jag tror att den strukturerade styrketräningen som jag kört i 6 månader har gett bra resultat. Träningsloggningen visar dock att antalet timmar är ganska blygsamt om jag jämför med andra triathleter på min nivå, men även mot långsammare och föga förvånande snabbare personer.

Jag vet att jag kommer komma upp i förra årets nivå trots att träningstimmarna inte är mer än 7-8 timmar per vecka. Förmodligen får jag ut mycket av den tiden jag väl lägger ner och det beror nog på att min filosofi är att alla pass ska vara utvecklande, att nästan hela tiden överbelasta kroppen. Som med löpningen senaste månaden. Har jag varit ute och kört 2 timmar i 4:45 -fart så ser jag ingen poäng med att göra om samma pass en vecka senare. Fysiskt vet man ju att det går, och det är där den mentala delen kommer in. Att orka pressa fram gränsen hela tiden, springa längre tid eller snabbare. Det absolut sämsta skulle vara att sticka ut i 2 timmar och köra 5:00 -fart. Kanske för att man var trött eller sliten. När jag gör ett träningspass vill jag vara bra förberedd och ser det som en tävling - det ska levereras! Självklart är snabb progression förknippat med skaderisk, men det är även stor träningsvolym.

Pusselbitarna då... Två träningsläger är planerade; Gotland på påsk och Norge på Kristi-flygare. Ska bli kul som fan. Åker med sällskap i världsklass.

Ikväll ska jag iväg på klubbmöte med Conti Test Team CK. Jag är alltså cyklist på riktigt numera eftersom jag kör för en klubb och kommer ha licens. Efter mötet kanske jag vet om någon tävling som är aktuell att köra.

Dessutom har Sverigetempot planerats. Hugget i sten är att vi kommer köra Riksgränsen-Östersund non stop = 94 mil. Blir en powernapp i ett dike efter 24 timmar, sen kör vi ytterligare 12 timmar ungefär.

Just det! Tartanen ligger blottad vid Trollbäckens IP. Frustrerande att vara sjuk, men ändå superkul så här tidigt. Julie ska få klämma sin första "riktiga" 400 m. Vi tog ju vagnen förra våren och Briovagnen i höstas. Nu alltså på egna ben utan stöd. Där kan man snacka om progression. Undra om hon ska ha Saucony eller Asics på tassarna?

/M