Jag har nu hunnit smälta loppet i Köpenhamn och tänkte försöka ta er med på den känslomässiga delen av en Ironman. För det är mycket känslor. Mer än jag upplevt i någon annan idrott eller något annat lopp. Man för en dialog med sig själv hela tiden. Det är fruktansvärt många känslor i ett brett spektrum, bra och dåliga. När det flyter på och känns bra gäller det att utnyttja läget och inte bli för bekväm, men det är när svackorna kommer, när smärtan är som värst och 99% av kropp och själ säger att man ska stanna. Det är då allt avgörs, vinner man inte den striden så tappar man tid eller i värsta fall hela loppet.
Sista veckan inför ett race är man rastlös och väldigt självupptagen. Träningen är i princip obefintlig. Man känner sig ur form och nästan lite pluffsig. För mig kändes det som att musklerna undrade när det var dags? När får vi börja jobba? Jag lugnade mig själv genom att köra korta sim, cykel och löp för att känna att allt stod rätt till.
För min del handlar det mycket om att slappna av och inte tänka för mycket på tävlingen. Jag skötte detta genom att gå på Köpenhamns gator på fredagen tillsammans med familjen. På lördagen åt jag och mitt team en trerätters middag. Även om jag var otroligt nervös och spänd så fick det mig mer avslappnad än något annat. På torsdagen hade vi rekognoserat cykelbanan. Det kändes oerhört skönt att veta exakt vad som väntade och på så vis veta vart det skulle gå snabbt eller långsamt, samt vart man behöver ta det lugnt för att minimera risken för punktering (en detalj som många bortser ifrån). Sista natten är det svårt att sova, det är för mycket tankar som snurrar och man vill bara att startskottet ska gå.
Mitt största orosmoment, förutom löpningen, var simningen. Vattentemperaturen var ca 16 grader och vattnet var rejält saltat, vilket jag har svårt för. Jag valde att anlända så sent som 06:30 till start/T1 området, 45 minuter före min start. Detta får nog anses som relativt kort tid, men jag kände att jag hade full kontroll och visste exakt vad som skulle göras. Det blev perfekt timing till när det var dags att gå in i startfållan 10 min före skottet. Dessa 10 min var väldigt jobbiga. Även om nervositeten hade minskat så fanns det lite oro inför den långa dagen. Starten gick och jag hittade rytmen väldigt fort. Jag simmade på kanten av fältet och hade helt fritt vatten även om jag ibland gick in på någons fötter. Det blev en liten lucka mellan två grupper efter ca 1 km, varav jag befann mig i den bakre. Ganska snart började rosa badmössor dyka upp från gruppen med damer som hade startat 10 min före oss. Jag simmade sedan om folk hela tiden. Kände mig kanonstark och det flöt verkligen på bra. Man såg bottnen hela tiden vilket jag gillade, eftersom det är lättare att hålla kurs och ger fartkänsla. Kylan var inga problem alls. Jag hade simmat så avslappnat så jag trodde att tiden skulle bli sämre än målsättningen på 1:05, men den blev för min del riktigt bra. 1:01:55.
Upp ur vattnet är man radiostyrd. Extremt tunnelseende och all onödig information är utestängd - fokus! Växlade lagom snabbt och trampade iväg.
På cykeln är det lätt att vara övertänd på grund av glädjen att simmet är klart och benen är pigga. Min taktik var att rulla lugnt ca 1,5 mil ut ur stan och sedan trumma igång. Det fungerade bra, men när jag väl skulle pressa på lite i medvinden på den fina kustvägen så gick det inte lika fort som jag hade hoppats. Tidigt började rumpmusklerna bli trötta. Det var bara att ligga i komfortzonen helt enkelt. Sen kom småvägarna och snittet gick ner en aning samtidigt som en viss återhämtning blev möjlig. Efter ca 6 mil blev jag omkörd av en kille i min age-group som hade bra tryck. Jag hängde på i 2 mil i motvinden men till slut orkade jag inte med längre, kroppen gillade inte att mosa på i tempoställning. Den killen cyklade på 4:33 och tack vare hans pace:ning hade jag näst bästa split i vår AG mellan 6 och 8 mil. Jag har nog det som krävs för att få en fin cykeltid när det gäller fysik, men jag måste bli vanare vid att köra hårt i tempoställning. Jag får ont i ryggslutet/rumpan när jag kör på hårt och behovet av att sträcka på mig ökar med högre belastning. Detta måste tränas ännu mer. Jag måste även bli starkare mentalt för det är svårt att cykla hårt i 4,5 timmar, och det kräver att man är fokuserad och aldrig blir bekväm.
Det är alltid skönt att ha cyklingen avklarad, även om ett marathon inte är någon lätt uppgift, och det är nu den oundvikliga smärtan kommer. På en så här stor tävling hoppar man bara av cykeln och i princip kastar den till en funktionär. Sen blir man mött av en annan funktionär som har ens påse med löparprylar. Återigen är man som radiostyrd. Jag fick prylarna uppackade, fick dock sätta på mig skorna själv ;-) men bältet med nummerlappen sattes på av en funktionär.
Känslan av att komma ut på den smala löpbanan i ett publikhav var magisk. Endorfinerna sprutade och det gick rysningar genom kroppen. Så fortsatte det under hela löpningen. På vissa ställen var publiken glesare och mindre entusiastisk, men man visste att de stora applåderna skulle komma med täta mellanrum. Arrangörerna har bedömt att det var ca 100-150 000 människor ute längs löpsträckan. Hur coolt är inte det!?!
Svackorna kommer alltid när man tävlar. Mitt sätt att hantera dessa är att tänka att det är precis detta ögonblick jag tränat för, det är här jag vill vara för det är just detta allt handlar om - att övervinna sig själv. Mina ben gjorde fruktansvärt ont. Jag sprang i 5 min/km, vilket är väldigt långsamt för mig. Men det gjorde att jag kunde springa hela loppet och även sätta nytt IM-marathon PB. Jag visste efter 30 km att det skulle hålla hela vägen in i mål. Sista kilometrarna är så fantastiska att man har svårt att hålla känslorna tillbaka. På upploppet där publiken satt på läktare sprang jag med armarna i luften som en segergest, samtidigt som applåder och hejarop fyllde atmosfären. Man blir hyllad som en gladiator från Romarriket när man gör en Ironman.
Jag har aldrig varit så motiverad, aldrig grävt så djupt eller tagit ut mig så mycket tidigare. Jag har flyttat den mentala gränsen ytterligare och jag är redan sugen på att flytta den ännu mer.
Den bästa känslan av alla är att veta att man har stöd från sina nära och kära. Att de finns längs banan eller följer en hemma framför datorn. Utan det stödet skulle jag aldrig orka hålla på som jag gör.
Kärlek!
/ Ironmange
