Motgång och medgång

Senaste tiden har inte riktigt varit vad man är van vid. Jag har pluggat ganska hårt i 7 veckor för att avsluta en magisteruppsats. Nu är den äntligen inskickad och om några veckor kan jag nog ta ut magisterexamen. Känns bra då det börjar bli hög tid att börja knega igen och jag inte har något jobb. Konkurrenskraften ökar en hel del med mag.examen. Det har varit välbehövligt att jag varit hemma och hjälpt till med barnen. Det är trots allt once in a lifetime, och en månad hit eller dit spelar mindre roll. Kammade ju dessutom hem en månadslön på ö till ö; en slant som trillade in i dagarna :-)

Det bästa som hänt på senaste tiden är nog att vi köpt hus i Haninge. Kommer bo 200 meter från Rudans friluftsområde och kommer ha lika långt till Rudans sjö. Helt fantastiskt!

Däremot är Ironmange fet, långsam och riktigt slö. Inte blir det bättre av att en hälsena krånglar något fruktansvärt. Kan inte springa ordentligt. Har gått så långt att jag tog nepotism-vägen till en ortoped då jag blev orolig att en partiell ruptur kunde ha uppstått under ö till ö. Kom nämligen på att varje gång jag hoppade ner för något så landade jag på vänster fot, aldrig på höger. Vänsterfoten var helt paj efter tävlingen, men är läkt nu. Förutom hälsenan då. Har däremot fått en hel del input kring hur hälsenor fungerar under tiden jag skrivit mitt ex-arbete. Jag har gott hopp om att vara bra inom några veckor, och besvärsfri innan Kalle Anka och hans vänner firar...

Har dessutom lyckats ha en två-veckors sjukperiod där jag var rejält sänkt. Åkte även på en kortare session med hosta och halsont när jag precis kom igång igen. Småbarn på dagis och sömnbrist i kombination med stresshormoner som väller ut ur öronen är inte optimalt. Det har blivit så mycket stillasittande att jag har ont av det. Inte bra alls. Nu är det dock fullt fokus på träningen. Det kommer bli jobbigt att komma i form igen.

/M

Och sen då...

Ö till ö potatisen svalnade ganska snabbt för min del. Redan samma dag vi kom hem (tisdags) så var det in i hetluften med småbarnsfamiljen. På kvällen mådde jag illa och kunde inte bidra särskilt mycket. Fylld av dåligt samvete gick jag och lade mig tidigt. Tydligen hade Lelle också haft en dålig kväll han också. Sannolikt berodde det på sömnbrist och stressad kropp. Sömnen var nämligen fruktansvärt dålig både natten före och natten efter tävlingen. 

Sedan hemkomsten har det varit oroligt på hemmaplan. Lillbebisen skriker sig genom nätterna och skapar samtidigt oro hos storbebisen. Stresshormonerna går i taket, och de lugna stunderna är snabbt över. På måndag är de dock dags för dagis och inskolning. Skönt! Det behövs lite nytt stimuli och andra barn att busa med för Julie. 

Nåväl. Jag har börjat rehabträna och känner mig snart redo att börja uppbyggnadsträningen. Det som är kvar är mina hälsenor som känns föråldrade, typ 80 år. De verkar tyvärr inte bli så mycket bättre av att vila, så jag kör nog igång innan de är helt hundra. Nu är i alla fall tanken att träna ca 4-5 pass i veckan. Där uppbyggnadsträningen är prio ett. Simningen nr två. Sen ska jag bygga upp löpningen långsamt igen. Inte dunka tvåtimmarspass direkt helt enkelt.

För att stänga årets ö till ö så har det varit kul att läsa alla bloggar och berättelser om tävlingen. Det finns massor av bilder och filmer ute på nätet, och i mitten av september kommer ett längre reportage från loppet som visas i tv4 sport. Laddad på den kan jag lova! Tävlingen omnämns som den tuffaste endagstävlingen som finns. Många berättelser vittnar om detta genom skildringar som ger den mer likheter med ett krig än ett motionslopp. Personligen hade jag stor respekt för tuffheten innan loppet, men mina farhågor var i onödan. Redan efter första simningen infann sig ett lugn och ett stort självförtroende. Och jag kan ärligt talat inte minnas att jag var särskilt rädd under resan. Vi hade ett sådant grymt fokus att det liksom inte fanns plats för sådana känslor. En god hjälp på vägen är naturligtvis att vi älskar naturen och att träna/tävla i den. Jag minns ett ögonblick speciellt starkt, och det var när vi tagit oss genom en skog längs snitslarna och kommer fram till ett träsk med 2 meter hög vass. Eftersom vi då var i ledning är det enda vi ser en snitsel på ett vasstrå, inget mer. In i skogen igen? Lelle säger att det förmodligen är igenom vassen och dundrar på med vatten upp till knäna genom 50 meter av vass. På andra sidan får vi syn på en snitsel och garvar åt att vara på rätt spår.

Missförstå mig inte nu. Tävlingen är skittuff. Om inte annat så är distansen tillräcklig för att avskräcka de flesta. Det är många människor som inte ens kan referera till en så lång distans. 10 eller 30 km simning är inget de kan förstå. Säger man istället att det är två Lidingölopp och 3,5 Vansbrosimningar så inser nog de mest oinsatta att det krävs människor av det rätta virket för att klara en sådan här strapats genom skärgården. Ö till ö har haft många superatleter till start; vissa med goda resultat, andra utan att ens gå i mål. Den typ av atlet som lämpar sig bäst verkar vara långdistans-triathleter. Troligen tack vare grenspecifik träning och tävlingsduration. De senaste fem årens vinnare har varit från just den kategorin idrottare.

Over and out!

Vinnare Ö till Ö 2012

Jag har nypt mig några gånger i armen nu, men bucklan står alltjämt kvar bredvid tv'n. Den skvallrar om att vi faktiskt lyckades. Vi vann hela skiten!

Det hela började på påskafton när vi sprang från Dalarö till Tyresö genom naturreservatet. Ett träningspass på 3 timmar (som jag startade med träningsvärk). Lelle fick för sig att jag hade bra pannben och kunde springa snabbt när det är stökigt. Detta följdes av många träningspass tillsammans och ett hårt drillande av min simning. Jag minns ett pass där vi skulle köra 20x50 på Eriksdal. Lugnt åt ena hållet och hårt åt andra. Lugnt för Lelle är hårt för mig, således inte mycket till återhämtning. När jag tappat räkningen efter 4 längder pga syrebrist i hjärnan ville jag vila extra. Blev då kallad Kerstin och beordrad att skärpa mig. Fick några extra sekunder på de avslutande längderna och lyckades hålla Lelles fötter. Efteråt fick jag höra att det var imponerande eftersom det gick fort. Lelle var i form och jag hade krigat sönder mig totalt...

På startlinjen i Sandhamn var vi väldigt spända och nervösa. Tanken var att hålla koll på Antti och Björn (nr 1 på bilden nedan) ner till första simningen för att försöka hänga på i deras tempo till första ön. Men efter den första och längsta simningen på 1650 meter så var vi uppe som fjärde lag, lite överraskande. Inspirerade av detta jobbade vi oss snabbt upp i placeringar, vi blev tvåa redan på tredje löpsträckan. Sen höll de duktiga simgrabbarna i Nybroviken ifrån väldigt bra, men på ett par ställen hade vi visuell kontakt. På den tuffaste simningen som är 1400 meter så hade vi gått förbi dem och var i ledning.

Foto: Stefan Permander, Gunnar Eld, Nicklas Westberg, Malcolm Hanes

Därefter mosade vi bara på tills vi kom till dagens längsta och mest fruktade löpsträcka - Ornö och 17,5 km löpning. Inledningsvis gick den delsträckan på grusväg, sedan asfalt och avslutningsvis i obanad terräng. Där plockade vi av oss våtdräkterna och sprang med de knutna runt midjan. Den här löpsträckan var avgörande för dagen. Lelle hamnade i en rejäl svacka innan energistationen som låg 11 km in på ön. Vi sänkte farten och jag peppade så mycket det bara gick. Väl vid energin så vändes steken. Lelle var pigg och jag blev seg, och jag började även få kramper i benen när vi sprang uppför. Vi gick i ett par backar och sen sprang jag med kramp en stund. Jag blev dock räddad av att vi kom in i skogen då den muskulära belastningen blir lite annorlunda.

Det kändes som det tog en evighet att få på sig alla grejor igen när vi skulle börja simma. Vi fick då höra att vi ledde med 6 minuter, men inte vilka som jagade. Vi misstänkte dock att det var Antti och Björn eftersom Ornö-löpningen är deras starkaste parti på banan. Smått nervösa sprang vi över den sista lite längre ön på 1,7 km i en sanslös fart. I den terrängen, obanat och på smala stigar, är det nog ingen som slår oss. På de åsterstående öarna gick det inte att ta in så mycket. Vi var dock fortsatt nervösa på Utö när de sista 2,5 km skulle avverkas. Det var en magisk känsla att kliva upp på Utö där det samlats mycket folk för att heja oss vidare mot målet. Vi var helt färdiga båda två, det var varmt i solen och våtdräkten tryckte åt rejält. Inte förrän i sista backen upp till värdshuset kände vi oss helt säkra. Det var en otrolig känsla att få komma i mål som segrare.

Vi var nog båda lika trötta efter ett oerhört tufft lopp där vi faktiskt körde hårt hela vägen. Vi var otroligt fokuserade och tittade knappt upp i de olika energistationerna. På första halvan av loppet hann vi dock med att skämta en del. Vi hade en otrolig resa i skärgården.

Gunnar Elds tribut

Jag vill rikta ett stort tack till hela Ö till Ö organisationen för en fantastisk tävling som är helt unik.
Ser verkligen fram emot nästa år. Jag och Lelle ska snacka ihop oss inom kort med målsättning, sponsring etc.

Lelle ska ha det största tacket för att han trodde på mig. Jag vet att segern betydde mycket för honom och den gjorde han sig väl förtjänt av.

STRENGTH AND HONOR!

Framtidsplaner

Vid det här laget är det nog ingen nyhet att jag blivit pappa igen. Sedan två veckor tillbaka har jag nu tre tjejer att ta hand om (Sofia inkluderad). Adele är namnet på den lilla tösen som fick för sig att komma ut när vi var uppe i Norrland. Så nu är vi två Stockholmare och två Norrlänningar i familjen ;-)

I kombination med förberedelserna inför Ö till Ö så är livet ganska tufft för tillfället. Det svåra är inte att leverera 3 timmar träning, utan det är att prestera på hemmaplan också. Sofia är fantastisk och vi syr ihop det bra tycker jag.

Jag och Lelle, som jag kör ö-ö med, har tränat på bra tillsammans och det känns som vi har något stort på gång. Målsättningen är hög, vilket känns jävligt häftigt. Simträningen senaste tiden har varit oerhört tuff för mig. Att träna ihop med en av triathlonsveriges bästa simmare gör att man känner sig rätt värdelös emellanåt. Dock märks det när jag tränar med de andra triathleterna att träningen inte är förgäves, framsteg kallas det visst.

Nu har nästa års Kalmar Ironman bokats in. Anmälan är klar och den 17:e augusti smäller det. Årets tävling bjöd på snudd på absurt bra tider. Banan är snabb, men förhållandena var nästan optimala och därför blir tiderna därefter.

Nästa år är mitt mål att vara topp 10 på SM och topp 5 i min åldersklass 30-34 år. Vilken tid som krävs är svårt att sia om.

Här kommer några proffsbilder som Gunnar Eld tagit på mig och Lelle inför Ö till Ö.

Nästa måndag vet vi...

Kilsbergen triathlon

För tredje året i rad besökte jag och mina största supportrar Sofia och Julie Kilsbergen för att köra "Sveriges tuffaste triathlon". Den självutnämnda bemärkelsen är tack vare de tuffa backarna på cyklingen och löpningen.

Här kan ni läsa om de tidigare årens tävlingar: KB 2010 KB 2011

Det har varit små variationer på banan samtliga tre år.

Årets upplaga kom att handla om att försöka slå David Näsvik, en av Sveriges bästa på framför allt ironman-distansen, vinnare av SM i Kalmar 2010. Jag har haft nöjet och äran att träna med honom vid några tillfällen senaste året. Nu har han haft otur med försäsongen och är för tillfället väldigt nertränad, därmed de utjämnade oddsen. Kika gärna in på Davids blogg och läs om hans väg från överviktig och inaktiv till svensk mästare på ironman. Väldigt inspirerande.

På plats var även en världstriathlet i form av Björn Andersson. Folk får gärna rätta mig om jag har fel men han är eller har varit top notch i världen när det gäller sim + cykel. Tyvärr har han aldrig lyckats få till en löpning på samma nivå, åtminstone inte på full ironman-distans. Han är i alla fall överlägsen i landet på halv IM. Väldigt kul att stå på samma startlinje.

Då kör vi: Simstarten gick som vanligt i full fart, men med den stora skillnaden att jag är bekväm och betydligt snabbare än tidigare. Därmed lyckades jag hamna bakom kompisen  Marcus som i sin tur låg bakom David. Vi tre simmade tillsammans hela sträckan som 3:a, 4:a, 5:a. Första varvet fick jag kriga rejält för att hänga med. På de två andra varven var jag så glad över att vara med långt fram att motivationen övervann all trötthet. Jag kom upp ur vattnet några sekunder efter de två andra. Nytt för i år var att vi skulle springa 5-600 meter upp till växlingsområdet, vilket innebar av med våtdräkt och på med skor. Ut på cykeln hängde jag på David och lyckades hålla en lucka mellan 10 och 100 meter under det första varvet och ut till vändpunkten på det andra varvet. Där släppte han förbi mig (tror jag) och jag fick gå upp och hålla takten. Det gick ganska bra eftersom det blev längre lucka än de 10 meter som måste hållas. Däremot kom han ikapp i den 2 km långa backen upp till växlingen.

Vi sprang ut i princip samtidigt och sprang första varvet tillsammans. Vid varvning fick vi syn på Fredrik Haglund som låg 2:a tack vare en snabb simning och cykling. Med 4 km kvar sprang vi om honom och han hängde inte på trots att tempot inte var allt för högt. Sen var det lite småförsök till att rycka ifrån men jag och David följdes åt tills det var 500 meter kvar. Efter lite avvaktande löpning ökade jag i sista backen och det räckte för att springa in som 2:a efter Björn som var 5,5 minuter före.

I mål grattade David och tyckte det var superkul att jag fick till ett bra lopp, mitt bästa hittills. Måste tacka honom för ödmjuk inställning och för att han ändå bjöd upp till dans trots rådande träningsstatus.

Jag är fantastiskt glad över resultatet och framför allt genomförandet av loppet. Att jag höjt min simning så pass mycket att jag kan cykla längre fram i fältet är enormt viktigt. Längst ner finns resultat från topp 10. Bjuder även på några snygga bilder tagna av Quiteright

Observera att simtiden inkluderar löpningen upp till växlingsområdet samt växling. 

Cykeltiden inkluderar växling till löpning.

Sövde triathlon

Jag både startade och kom i mål, men jag sprang fel. IGEN! Det blev därmed 850 meter extra löpning för mig, vilket är ca 3 minuter extra tid. Jag blev 4:a i tävlingsklassen, men det var tydligen en age-group och en i motion som var före mig. Dessa sprang dock om mig när jag sprang fel. Kostade även på mig ett piss-stopp på löpet (1 min), vilket naturligtvis ska skötas på cykeln, och det gjordes även en gång. För mycket vätska i kroppen när man pinkar två gånger på en halv-ironman. Nog om det dåliga. Jag hatar egentligen race-rapporter med bortförklaringar och anledningar till att folk gjort ett dåligt resultat. Det är jobbigt att tävla och man kan inte beräkna ett resultat utifrån sina 1000-meters intervaller. 

Simmade som en kung. Långt efter de bästa men ändå inte bland nybörjarna där jag brukar befinna mig. Jag har helt klart tagit ett kliv i rätt riktning i den första disciplinen. Sjukt bra T1:a där dräkten gled av fint och hjälmen åkte på klockrent. Upp på hojen och mosade på. Märktes att jag slarvat med träning i tävlingsfart. Inte helt nöjd med cyklingen. T2 även den sjukt bra. Torkade av fötterna och satte på strumpor till och med. Efter 2,5 km kom fellöpet. Eftersom det var första partiet där löpningen gick åt båda hållen och det var vänstertrafik (vanligtvis springer man på höger sida i tri), så missuppfattade jag pilarna på marken och sprang in på en väg där man skulle springa in efter ca 4 km efter att man sprungit till en vändpunkt. Det visade sig att när jag gjort mitt varv om 850 meter så stod det en kona med snitsel som blockerade för infart från fel håll på tidigare nämnd väg. Nåväl, jag hade inte fixat tredjeplatsen ändå. 

Var lite missnöjd när jag kom i mål, men efter att ha tänkt igenom loppet och analyserat lite så är jag ändå väldigt nöjd. Om man tillåts räkna lite på löpet så hade en tid på 1:18-1:19 inte varit omöjligt. Det fanns faktiskt några procent till att ge om en placering hade stått på spel. Kollar man sedan de andra löptiderna så är det 1:an och 2:an som sprang väldigt bra. Han som kom etta har gjort 8:40 i Kalmar och brukar vara snabbaste löpare på de tävlingar han kör. Dansken på andra plats är halvtids-proffs och gjorde 8:18 i Köpenhamn 2010 (3:a), hans cykling var dessutom långsam, sannolikt pga punka, vilket innebär viss vila av benen och en snabbare löpning. Så om man får vara lite optimistisk så är jag stark som fan på löpningen igen. 

Det här var ändå säsongspremiär och jag behöver mer tävlingsvana för att kunna fokusera mer framför allt på cyklingen. Nu lutar det åt att jag kör Kilsbergen i Örebro om två veckor. Sen blir det nog Sala halv-iron i slutet av augusti.

Inga kompression-grejer för min del. Hemmagubbekoftan är magisk! 

Bråttom upp för varvning

 Det var upp och ner hela tiden, och sidvind.

 Ut på löpning

Halvvägs typ

Topp 10 i tävlingsklassen

Snart så!...

Man går ju i väntans tider - om en månad blir jag tvåbarns-far. Inte illa på mindre än tre år med Sofia. Det vankas även tävlingspremiär för mig på söndag. Och vem vet, det kanske blir en målgång på köpet. Något vi alla väntat på. Förra året levererades det ju konstant.

Formen är i alla fall riktigt bra. Jag tränade stenhårt till i söndags och tog en vilodag i början på veckan. Sen har jag kört korta pass med fartökningar, men har då känt att kroppen inte återhämtat sig i den takt jag önskat. Har därmed tagit det extra lugnt igår och idag. Nu börjar suget och rörelsebehovet göra sig påmint igen, precis som det ska. Något som verkligen är glädjande är att jag kan träna löpning med hög fart. Ett år efter att min skada i vaden debuterade är jag i toppform igen. Är tämligen säker på att jag levererar en mil sub 35 min när som helst. Lekamen väger in på 73 kg.

Nu håller vi tummarna att det dyker upp en race-report på söndag. I mitt huvud har jag redan skrivit den. Ska bara verkställa skissen!

/ Magnus