Extra allt

Helgen med alla ingredienser gick just av stapeln. Ni vet ju redan hur den började och i lördags var det dags att löpa genom urskogen i norr. Jag var taggad och hade förhoppningar om en pallplats (helt utan referenser egentligen). Första 4 km så var det 200 höjdmeter som skulle avverkas. Jag hängde på och låg sist i en grupp om fem. Fick jobba ganska hårt i uppförslöpningen i början och hoppades/trodde att rytmen skulle infinna sig när det planade ut. Ack vad jag bedrog mig; när de andra satte fart var jag chanslös att hänga med. Det var faktiskt lite för tekniskt för att jag skulle klara hålla deras fart. Stigen var smal och med växtlighet som hängde över, därmed var stenar och rötter dolda. Detta kombinerades med en hel del surhål där man sjönk ner och nästan fastnade med skon. Det blev således sololöpning de sista 15 km. Jag kutade i princip på rött hela vägen och höll på stå på näsan 5-6 gånger. Ärligt talat var det bland det tuffaste och mest intensiva jag gjort. Sista 2 km gick på en rotig stig där två "väggar" på 6-7 meter fanns, dessa fick jag gå/klättra uppför. Väl uppe var det så mycket syra att benen inte gick att springa på. I mål på 1:27, innebar att jag var 4 min efter ettan men bara 1:40 efter trean, vilket kunde varit inom räckhåll med en annan disponering av krafterna. Nu vet jag i alla fall hur teknisk banan är och att jag behöver vara snabbare när det är riktigt stökigt. Det var väldigt bra träning inför Ö till Ö.

På eftermiddagen väntade festförberedelser och fest för svärfar, och som vanligt hålla koll på ungarna och få de i säng i någorlunda tid. Vi skulle även packa och förbereda för avfärd dagen efter. Sov fruktansvärt dåligt på natten, var alldeles för uppe i varv.

05:30 var det uppstigning för att åka till Umeå och ta flyget 0820. Ingen stress denna gång tack och lov. Flyg till Arlanda och sen bilfärd till Ånnaboda utanför Örebro.

Hämtade ut nummerlappen: Nummer 1. Eftersom jag hade bäst placering från förra året. Cyklade lite och sen begav jag mig ner till starten joggandes för att känna på benen, de var ömma men helt okej.
På simningen var jag inte helt på alerten och kom iväg lite dåligt i trängseln. Det blev fort jobbigt och utan någon rytm. Kändes som en dålig simning och jag var långt bak i fältet när jag kom upp. Av mellantiderna att döma var det ingen katastrof trots allt. Simmade dessutom utan att ligga på fötter.
Cyklingen var dagens bottennapp på många sätt. I första utförskörningen springer det ut en katt på vägen, jag hinner få upp ena handen till bromsen och katten stannar samtidigt upp. Jag ändrar kurs och går på samma sida som katten var på väg åt. Den väljer då att försöka hinna över vägen men hamnar rakt under mig. Jag hoppar till men tappar inte kontrollen på cykeln tack och lov. Jag vet inte hur det gick med katten men förmodligen inte så bra, stackarn! För min del var jag skärrad och i tanken hade jag nog redan föreställt mig på asfalten. Cykeln kändes konstig och jag misstänkte att något inte stämde för när jag skulle trampa så gick det fruktansvärt seg. Cyklade vidare med massa konstiga tankar; synd om katten, tänk om jag vurpat, ska jag bryta mm. Stannade lite snabbt för att kolla hjulen men allt verkade okej. Jag körde igenom första varvet och var inställd på att kliva av, men samtidigt insåg jag hur dåligt det hade varit mot Sofia och alla andra som hjälpt till för att jag skulle kunna köra tävlingen. Rullade därmed vidare och när träningskompisen Olle kom ifatt så hängde jag på honom. Orkade dock inte hela vägen utan tappade ca 30 sek inför växlingen. Saknade verkligen tryck i benen igår, men det beror på tävlingen från lördagen. Jag hade tänkt springa lite lugnt, men kom överraskande fort ifatt Olle och en till. Sen flöt det på rätt bra och på andra varvet i slalombacken sprang jag även om Mackan och övertog 6:e platsen.

På pappret och med de förberedelserna är den placeringen och särskilt prestationen bättre än förväntat. Jag är väldigt nöjd med löpningen som jag kände mig stark på trots ömma ben. Jag var endast 1 minut efter vinnaren Andreas Lindens löptid. Enligt hans blogg gick han fullt på den. Det kan jag matcha när förberedelserna är normala. Han lever triathlon och är dessutom bättre byggd för kuperad löpning än jag.

Två veckor till SM i Motala och det känns väldigt förhoppningsfullt. Löpningen är stark nu. Cykeln ska utrustas med diskhjul och mer öppet vatten-simning ska göras.

Det gäller att ligga i

På söndag är det dags för fjärde året i rad med triathlon i Kilsbergen. Det blir premiär för året, men det höll på bli en DNS. Vi befinner oss i norrland för svärfars 60 års-fest som ska hållas i morgon. För att få ut maximalt av besöket ska jag även springa Urskogsloppet på lördag, det är nästan 20 km kuperad skogsstig, från punkt A till B. B som i Björna; byn där delar av Sofias släkt bor, i synnerhet gammelmorfar Erik. Motståndet är bra på tävlingen. En kille som vunnit 3 gånger gör i alla fall milen kring 35 minuter. Jag är i skaplig form och borde kunna matcha det. Ska hålla mig där framme är tanken. Springer jag mot någon är jag alltid stark :-)

Men Kilsbergen då? Eftersom vi flög upp hit så står bilen med cykeln på Arlanda. Tack vare att starten på söndag är klockan 14 så hinner vi till Örebro på förmiddagen. Blir således en lugn fest på lördag. Sen får vi se vad som finns kvar i benen. Konkurrensen är bra i år och det är därför jag är angelägen att köra. Behöver lite referenser på min form nu när det bara är 2 veckor kvar till SM i Motala, där vill jag göra ett bra riktigt bra race. Det blev inger race-rapport från Österrike, men den tävlingen var inte värd att skriva om. Simningen var inställd så vi körde duathlon. Jag är ändå nöjd med hur jag körde där, särskilt löpningen. Framför allt vet jag att det finns mer att hämta.

Helgen bjuder på ett tight schema helt enkelt, men det höll på skita sig rejält när vi åkte till Arlanda igår. Vi hade planerat för lite seg genomfart genom Stockholm. Och segt blev det. Så in i helvete segt!
Trots att vi åkte 2,5 timmar innan flyget skulle gå. När vi var igenom stan hade vi 25 min till sista incheck. Det kan funka tänkte jag, men det regnade och var ganska tjockt med bilar. Kommer till Upplands-väsby och nya köer. Vi får ringa och bli incheckade. Vår bokade långtidsparkering (med kort transferresa) sket sig rejält. Jag släppte Sofia, Julie och baggage med 25 min till avfärd. Åkte och parkerade i närmsta garage - det kommer bli dyrt! Tar Adele i bärsele och en stor väska i handen. Kutar från terminal 2 till 4, kutar förbi kön i säkerhetskontrollen där Sofia väntar (som också trängt sig :-). Kollar vilken gate vi ska till, som självklart var stängd. I stressen har vi läst fel och springer till helt fel gate. 10 min kvar och är på fel våning. Sofia hade Julie på ryggen och gör nog 4-minuters fart genom ett knökfullt Arlanda. Vi hann till gaten och kom sist in. Svetten rinner som i en bastu, men vi hann i alla fall med planet ;-)

Idag är det tack och lov lugnt, sovmorgon till 9 är en sällan upplevd lyx nu för tiden. Har gjort en lätt jogg och ska senare köra ett simpass. Förhoppningsvis kommer det två bra tävlingsrapporter inom kort.

Paus från livet

Jag har varit ungkarl i en vecka nu... Tack och lov är det bara tillfälligt. På lördag kommer mina tjejer tillbaka från Ö-vik. De är där och stärker sina lungor med norrlandsluften. Själv håller jag ställningarna här hemma; jobb, hus och träning. Mycket träning! Det är skönt att inte behöva planera minutiöst för att hinna med träningen, man slipper vara på tå hela tiden och kan sova lite mer. Inga ungar som skriker. 

Ärligt talat, det där var skönt i två dagar. Nu saknar jag min familj och inser att träningen faktiskt blir bättre när den värderas så högt som den gör när man inte har lyxen att kunna köra two-a-days utan några större uppoffringar. Visst är livet tufft när man har två småbarn, heltidsjobb och hus, samt ambitioner inom idrotten. Men jag lever det liv jag drömt om, och har tack vare en paus från just det livet insett hur värdefullt det är.

Motivationen har varit svårfunnen i början på det här året, men är nu stadigt på uppgående. Formen är hygglig och säsongsplaneringen är uppskissad. Se högerspalten "på tapeten". Det kommer bli en fantastisk säsong.

Good News

Det sägs att inga nyheter är goda nyheter! Här kommer undantaget som bekräftar regeln. Senaste tiden har bjudit på mycket trevliga besked. Några saker nämnde jag i förra inlägget. Bästa nyheten är att jag fått jobb på en vårdcentral som ligger 1,5 km från huset vi ska flytta till. Känns naturligtvis helt perfekt.
Den andra nyheten kom idag; fick svar på magnetkamera-undersökning jag gjorde på hälsenan. Ingen partiell ruptur eller onormal ärrbildning. Således kan jag köra på med rehab och även börja bygga upp löpningen igen. Det är nämligen helt okej att köra dessa samtidigt. Rehaben jag kör är tung excentrisk träning som är smärtsam. Tanken är att stimulera till en normalisering av kollagenstrukturen, vilket uppnås genom att belasta senan så pass mycket att en ordentlig töjning sker. (Jag trodde tidigare att vanlig tung styrketräning räckte).

På lördag ska jag och Sofia på fest tillsammans med mina träningskompisar, temat är Ö (som i ö till ö, Hawaii etc.). Det var ett tag sen kan man säga, och alkoholtoleransen är inte på Christer Pettersson-nivå direkt, men det kanske är lika bra. Har dock ingen anledning att spotta i glaset, tvärtom så har jag en del anledningar att fira:

- seger i ö till ö
- husköp
- klar med magistern
- nytt jobb
- nystart med löpningen

Har flow nu kan man säga. Men en sak är säker. Luck has nothing to do with it!

Motgång och medgång

Senaste tiden har inte riktigt varit vad man är van vid. Jag har pluggat ganska hårt i 7 veckor för att avsluta en magisteruppsats. Nu är den äntligen inskickad och om några veckor kan jag nog ta ut magisterexamen. Känns bra då det börjar bli hög tid att börja knega igen och jag inte har något jobb. Konkurrenskraften ökar en hel del med mag.examen. Det har varit välbehövligt att jag varit hemma och hjälpt till med barnen. Det är trots allt once in a lifetime, och en månad hit eller dit spelar mindre roll. Kammade ju dessutom hem en månadslön på ö till ö; en slant som trillade in i dagarna :-)

Det bästa som hänt på senaste tiden är nog att vi köpt hus i Haninge. Kommer bo 200 meter från Rudans friluftsområde och kommer ha lika långt till Rudans sjö. Helt fantastiskt!

Däremot är Ironmange fet, långsam och riktigt slö. Inte blir det bättre av att en hälsena krånglar något fruktansvärt. Kan inte springa ordentligt. Har gått så långt att jag tog nepotism-vägen till en ortoped då jag blev orolig att en partiell ruptur kunde ha uppstått under ö till ö. Kom nämligen på att varje gång jag hoppade ner för något så landade jag på vänster fot, aldrig på höger. Vänsterfoten var helt paj efter tävlingen, men är läkt nu. Förutom hälsenan då. Har däremot fått en hel del input kring hur hälsenor fungerar under tiden jag skrivit mitt ex-arbete. Jag har gott hopp om att vara bra inom några veckor, och besvärsfri innan Kalle Anka och hans vänner firar...

Har dessutom lyckats ha en två-veckors sjukperiod där jag var rejält sänkt. Åkte även på en kortare session med hosta och halsont när jag precis kom igång igen. Småbarn på dagis och sömnbrist i kombination med stresshormoner som väller ut ur öronen är inte optimalt. Det har blivit så mycket stillasittande att jag har ont av det. Inte bra alls. Nu är det dock fullt fokus på träningen. Det kommer bli jobbigt att komma i form igen.

/M

Och sen då...

Ö till ö potatisen svalnade ganska snabbt för min del. Redan samma dag vi kom hem (tisdags) så var det in i hetluften med småbarnsfamiljen. På kvällen mådde jag illa och kunde inte bidra särskilt mycket. Fylld av dåligt samvete gick jag och lade mig tidigt. Tydligen hade Lelle också haft en dålig kväll han också. Sannolikt berodde det på sömnbrist och stressad kropp. Sömnen var nämligen fruktansvärt dålig både natten före och natten efter tävlingen. 

Sedan hemkomsten har det varit oroligt på hemmaplan. Lillbebisen skriker sig genom nätterna och skapar samtidigt oro hos storbebisen. Stresshormonerna går i taket, och de lugna stunderna är snabbt över. På måndag är de dock dags för dagis och inskolning. Skönt! Det behövs lite nytt stimuli och andra barn att busa med för Julie. 

Nåväl. Jag har börjat rehabträna och känner mig snart redo att börja uppbyggnadsträningen. Det som är kvar är mina hälsenor som känns föråldrade, typ 80 år. De verkar tyvärr inte bli så mycket bättre av att vila, så jag kör nog igång innan de är helt hundra. Nu är i alla fall tanken att träna ca 4-5 pass i veckan. Där uppbyggnadsträningen är prio ett. Simningen nr två. Sen ska jag bygga upp löpningen långsamt igen. Inte dunka tvåtimmarspass direkt helt enkelt.

För att stänga årets ö till ö så har det varit kul att läsa alla bloggar och berättelser om tävlingen. Det finns massor av bilder och filmer ute på nätet, och i mitten av september kommer ett längre reportage från loppet som visas i tv4 sport. Laddad på den kan jag lova! Tävlingen omnämns som den tuffaste endagstävlingen som finns. Många berättelser vittnar om detta genom skildringar som ger den mer likheter med ett krig än ett motionslopp. Personligen hade jag stor respekt för tuffheten innan loppet, men mina farhågor var i onödan. Redan efter första simningen infann sig ett lugn och ett stort självförtroende. Och jag kan ärligt talat inte minnas att jag var särskilt rädd under resan. Vi hade ett sådant grymt fokus att det liksom inte fanns plats för sådana känslor. En god hjälp på vägen är naturligtvis att vi älskar naturen och att träna/tävla i den. Jag minns ett ögonblick speciellt starkt, och det var när vi tagit oss genom en skog längs snitslarna och kommer fram till ett träsk med 2 meter hög vass. Eftersom vi då var i ledning är det enda vi ser en snitsel på ett vasstrå, inget mer. In i skogen igen? Lelle säger att det förmodligen är igenom vassen och dundrar på med vatten upp till knäna genom 50 meter av vass. På andra sidan får vi syn på en snitsel och garvar åt att vara på rätt spår.

Missförstå mig inte nu. Tävlingen är skittuff. Om inte annat så är distansen tillräcklig för att avskräcka de flesta. Det är många människor som inte ens kan referera till en så lång distans. 10 eller 30 km simning är inget de kan förstå. Säger man istället att det är två Lidingölopp och 3,5 Vansbrosimningar så inser nog de mest oinsatta att det krävs människor av det rätta virket för att klara en sådan här strapats genom skärgården. Ö till ö har haft många superatleter till start; vissa med goda resultat, andra utan att ens gå i mål. Den typ av atlet som lämpar sig bäst verkar vara långdistans-triathleter. Troligen tack vare grenspecifik träning och tävlingsduration. De senaste fem årens vinnare har varit från just den kategorin idrottare.

Over and out!

Vinnare Ö till Ö 2012

Jag har nypt mig några gånger i armen nu, men bucklan står alltjämt kvar bredvid tv'n. Den skvallrar om att vi faktiskt lyckades. Vi vann hela skiten!

Det hela började på påskafton när vi sprang från Dalarö till Tyresö genom naturreservatet. Ett träningspass på 3 timmar (som jag startade med träningsvärk). Lelle fick för sig att jag hade bra pannben och kunde springa snabbt när det är stökigt. Detta följdes av många träningspass tillsammans och ett hårt drillande av min simning. Jag minns ett pass där vi skulle köra 20x50 på Eriksdal. Lugnt åt ena hållet och hårt åt andra. Lugnt för Lelle är hårt för mig, således inte mycket till återhämtning. När jag tappat räkningen efter 4 längder pga syrebrist i hjärnan ville jag vila extra. Blev då kallad Kerstin och beordrad att skärpa mig. Fick några extra sekunder på de avslutande längderna och lyckades hålla Lelles fötter. Efteråt fick jag höra att det var imponerande eftersom det gick fort. Lelle var i form och jag hade krigat sönder mig totalt...

På startlinjen i Sandhamn var vi väldigt spända och nervösa. Tanken var att hålla koll på Antti och Björn (nr 1 på bilden nedan) ner till första simningen för att försöka hänga på i deras tempo till första ön. Men efter den första och längsta simningen på 1650 meter så var vi uppe som fjärde lag, lite överraskande. Inspirerade av detta jobbade vi oss snabbt upp i placeringar, vi blev tvåa redan på tredje löpsträckan. Sen höll de duktiga simgrabbarna i Nybroviken ifrån väldigt bra, men på ett par ställen hade vi visuell kontakt. På den tuffaste simningen som är 1400 meter så hade vi gått förbi dem och var i ledning.

Foto: Stefan Permander, Gunnar Eld, Nicklas Westberg, Malcolm Hanes

Därefter mosade vi bara på tills vi kom till dagens längsta och mest fruktade löpsträcka - Ornö och 17,5 km löpning. Inledningsvis gick den delsträckan på grusväg, sedan asfalt och avslutningsvis i obanad terräng. Där plockade vi av oss våtdräkterna och sprang med de knutna runt midjan. Den här löpsträckan var avgörande för dagen. Lelle hamnade i en rejäl svacka innan energistationen som låg 11 km in på ön. Vi sänkte farten och jag peppade så mycket det bara gick. Väl vid energin så vändes steken. Lelle var pigg och jag blev seg, och jag började även få kramper i benen när vi sprang uppför. Vi gick i ett par backar och sen sprang jag med kramp en stund. Jag blev dock räddad av att vi kom in i skogen då den muskulära belastningen blir lite annorlunda.

Det kändes som det tog en evighet att få på sig alla grejor igen när vi skulle börja simma. Vi fick då höra att vi ledde med 6 minuter, men inte vilka som jagade. Vi misstänkte dock att det var Antti och Björn eftersom Ornö-löpningen är deras starkaste parti på banan. Smått nervösa sprang vi över den sista lite längre ön på 1,7 km i en sanslös fart. I den terrängen, obanat och på smala stigar, är det nog ingen som slår oss. På de åsterstående öarna gick det inte att ta in så mycket. Vi var dock fortsatt nervösa på Utö när de sista 2,5 km skulle avverkas. Det var en magisk känsla att kliva upp på Utö där det samlats mycket folk för att heja oss vidare mot målet. Vi var helt färdiga båda två, det var varmt i solen och våtdräkten tryckte åt rejält. Inte förrän i sista backen upp till värdshuset kände vi oss helt säkra. Det var en otrolig känsla att få komma i mål som segrare.

Vi var nog båda lika trötta efter ett oerhört tufft lopp där vi faktiskt körde hårt hela vägen. Vi var otroligt fokuserade och tittade knappt upp i de olika energistationerna. På första halvan av loppet hann vi dock med att skämta en del. Vi hade en otrolig resa i skärgården.

Gunnar Elds tribut

Jag vill rikta ett stort tack till hela Ö till Ö organisationen för en fantastisk tävling som är helt unik.
Ser verkligen fram emot nästa år. Jag och Lelle ska snacka ihop oss inom kort med målsättning, sponsring etc.

Lelle ska ha det största tacket för att han trodde på mig. Jag vet att segern betydde mycket för honom och den gjorde han sig väl förtjänt av.

STRENGTH AND HONOR!