Zoolander 2.0

Det har runnit mycket vatten under broarna, men nu är det dags att skriva av sig lite igen. Mitt idrottande har väl inte riktigt varit på 100% senaste åren. 2014 var helt nedlagt på grund av skada. 2015 Satsade jag på Kalmar IM, men hade mycket problem med sjukdomar. Gick ändå någorlunda på tävlingen men kändes som långt i från min potential.

I år har det känts som en mellansäsong där jag inte haft tillräckligt med tid att träna. Det dröjde ända till slutet på april innan jag tränade alla grenar. Lyckades trots det få till ett bra race på X-terra i Hellasgården där jag blev bästa svensk och snabbaste icke-proffs. Ett mål jag faktiskt hade satt upp redan vid förra årets X-terra-tävling. En sak som varit viktigt denna säsong är att jag varit i princip fri från sjukdom och skador, så att träningskontinuiteten blev väldigt bra.

Nu är det fullt fokus mot nästa år där jag vill prestera bra på Kalmar IM och även på de nationella halv IM som finns. Dessa har blivit 4-5 stycken nu och det är verkligen kul. Jag har skaffat ny cykel och tagit hjälp med bikefit och val av material. Kommer troligtvis även ta hjälp med träningsbiten, där jag insett att min egna filosofi inte håller, eller rättare sagt min kropp inte håller. Återkommer framöver med mer tankar...

 Efter målgång på X-terra, helt slut. 

Foto: Gunnar Eld

Nya cykeln ner på Tjörn. 

Foto: Niklas Andersson

Ö till Ö 2013

För er som läser detta är det nog ingen nyhet att Team Livskvalité blev tvåa på årets ö till ö.

Mina förberedelser inför årets lopp har inte varit helt optimala. Jag ska inte skylla på att jag inte haft tid att träna men det är ett svårt pussel jag får lägga. Löpträningen har egentligen ända sedan förra årets tävling varit lidande. Min vänstra hälsena har aldrig blivit bra. Jag försökte vara sparsam med löpningen i vintras, och trummade sedan igång ganska tufft på våren. Det gick snabbt att få upp fart och flås men hälsenan irriterade alltjämt. Träningsfrekvensen för löpning blev var 3:e dag som mest och tyvärr blev distanslöpningen bristfällig - som längst 3 mil på Motala triathlon. Nu måste jag ta tag i krämporna på allvar. Det är egentligen konstigt att något som är fullt funktionellt gör ont. Smärtan fyller ingen funktion i det här sammanhanget. Det hela är mer komplext än excentrisk träning, vilket jag fått höra av snart halva triathlonsverige. Tro mig, jag är lika påläst på hälsenor som Anders Borg på budgetar. Dock saknas tålamodet!

Jag kände mig i alla fall i bra löp- och simform när det gäller fart. Vi var snabba på första simmet och krigade sedan i toppen tillsammans med Head och Nybroviken tills vi kom till Nämdö. Där någonstans började även misären och vandringen ner i källaren. Grävde något kopiöst den där dagen.
Ornö-löpningen var bland det värsta jag varit med om. Sade i princip ingenting till Lelle. När han delgav sina problem sa jag bara - bit ihop! Hade inget över tyvärr. Önskar att jag hade en starkare löpning och kunde kompensera för det jag spar i förhållande till Lelle under simningen. Vi nådde aldrig ikapp Head utan fick lägga fokus på att hålla ifrån bakåt. Väl i mål var det dock 7 minuter både uppåt och neråt. Något frustrerande att inte jag var bättre förberedd när det visade sig att vi var så pass nära ändå. Björn och Paul har satsat helhjärtat på swimrun i år och levererade resultat, hatten av!

Positivt är att vi trots min relativt svaga simkapacitet är ett av de snabbaste ekipagen i vattnet. Likaså är vår förmåga att bita ihop och köra på i hygglig fart trots misär något positivt.

Årets upplaga sändes live på nätet och det verkar ha varit väldigt lyckat. Liten ursäkt för de som såg mig men inte fick höra några kommentarer, beror delvis på att jag var för trött för att höra någonting eller att jag var mer fokuserad på att överleva. Exempelvis efter den tuffaste simningen på 1400 meter  där jag blev nedkyld och benen hade låst sig i kramper. Jag kravlade upp med armarna och försökte ställa mig på de våta klipporna med stelare ben än Forrest Gump med ortoser. Får man då en mikrofon i nyllet som undrar hur simningen kändes så är det inte lätt att klämma ur sig något tittarvänligt :-)

Avslutningsvis vill jag rikta ett stort tack till hela ö till ö organisationen, alla inblandade funktionärer och frivilliga. Ni är alla en del av ett av de bästa arrangemangen som finns. Just funktionärers inställning gillar jag. De pissar på Jante och låter några få utvalda vara hjältar i rampljuset för en dag. Alla är inte Lucia men alla är en del av helheten.

Tack till våra sponsorer ICA Supermarket Hagsätra, 2XU, Saucony och Swimshop.

Jag vill även tacka Lelle som är den enda jag skulle kunna göra något sådant här smärtsamt med.
Sist tackar jag min underbara familj som får stå ut med mig när jag har ont i benen :-)

Love and Peace!

För bilder kan man läsa och kolla på Lelles blogg under "timeline".

Det sura äpplet

Det blev ett fiasko med Ironman Kalmar. Jävligt trist då jag var i bra form i samtliga grenar och visste att jag springer bra när jag är sliten. En vecka före start åkte jag på en förkylning och tränade ingenting under sista veckan. Jag hade velat göra korta träningspass för att hålla igång kroppen och hjärtat.

Vi åkte ner hela familjen till Borgholm och bodde på hotell. Stressfaktorn var hög och rutinerna bortspolade. Mina sista förberedelser nere på plats blev inte heller särskilt bra. Jag hann aldrig simma på simbanan och visste inte ens hur bojarna låg, därmed fanns ingen taktik. Jag fick lära mig den hårda vägen att det inte är optimalt att ta med en 1 åring och en 2,5 åring när man ska fokusera på att tävla.

På tävlingsdagen kände jag mig någorlunda men absolut inte 100%-ig. Jag valde att starta för att få erfarenhet. Jag hade hoppats på att hitta eget vatten på simningen och simma lugnt igenom med en eventuell ökning på andra varvet. Istället hamnar jag mitt i kaoset och det tar enormt lång tid till första boj. Fick till och med panik vid ett tillfälle. Ville hålla pulsen nere men det var ju omöjligt då. Efter första boj låg jag långt ut på kanten och rundade även bojjarna ordentligt. Simmade utan att ta i kändes det som (senaste tiden när jag simmat har jag kunnat köra riktigt hårt under långa sträckor, och även slagit pers på Hellasvarvet). Jag kom upp på 1:05, borde varit 1:00, och bestämde mig för att bryta. Jag hade nog kunnat cykla en bit också men insåg att jag inte skulle ha en chans på min tidigare målsättning (topp 5 i min åldersgrupp).

Klev alltså av för att spara kroppen och hälsan. Jag hade riskerat Ö till Ö om jag hade kört hela loppet. Nu är jag i stort sett frisk, i alla fall träningsbar så det kommer hinnas med en hel del kvalitetsträning innan skärgårdsäventyret. Där har jag (vi) även ett ansvar mot våra sponsorer. Lelle bröt också i Kalmar så vi är båda relativt fräscha.

Varför ens sikta på båda dessa lopp?
Anmälan till Kalmar var klar redan innan förra årets Ö-Ö. Jag kunde ju inte veta att vi skulle vinna en start till årets tävling ;-)  Nu är det stor revanschlust och frustration som ska ur kroppen. Kommer bli en skön period fram till tävlingen.


Simma lugnt!

SM långdistans

Lördagens SM i Motala blev ett riktigt kanonlopp. Jag kammade hem 6:e platsen på SM. Det var mycket bättre än jag ens vågat hoppas på. Jag lyckades slå alla som jag trodde mig ha en chans emot, plus några som jag inte trodde jag kunde slå.

Simning 4 km

Dagens bottennapp blev simningen, känslan var åt skogen eftersom jag tidigt tappade Mackans fötter. Simmade sedan solo till ungefär 1300 meter, sen kom två pers som jag hängde på. Jag fick därmed en relativt lugn resa på simningen. Eftersom han som drog i princip var av min kaliber så var det ingen poäng att jag skulle slösa kraft på att ligga först. Tiden blev 1:07 och det är väl den simformen jag är i just nu. Inte godkänt. Men jag hade i alla fall sparat lite energi då jag inte simmade ensam. 

Upp ur vattnet efter 4000 meter är en ganska omtumlande upplevelse, man har enormt tunnelseende och är i princip radiostyrd. Det känns som allt går superfort men det är säkerligen tvärtom. 

Cykling 120 km

Den började allt annat än bra. Jag glömde ta på nummerlappen som hängde på styret. Så jag sprang över tidtagningsmattan och blev stoppad av funktionärer för att ta på lappen. Sen rullade jag iväg med negativa tankar. Redan i först skarpa kurvan är det en asfaltskant som gjorde att jag tappade en av flaskorna. Jag vände för att plocka upp den - ännu mer negativa tankar. Cyklingen gick fyra varv på en 3 mils-bana där man körde genom ett industriområde och sedan genom ett vägbygge. Jävligt stökigt och med en massa bilar, jag cyklar alltid defensivt i sådana situationer och tappade säkerligen tid på varje varv i den sektionen. Cyklingen blev i princip solo. Jag hade Mackan ca 3 minuter framför men han körde hårt och drog ifrån mig, dessutom blev jag ifattkörd av Jonas från SCT. Han cyklade bra så jag tog följe på honom ca 1,5 mil, sedan var det jag som anförde. Det räddade nog min dag för jag hade så mycket dåliga tankar på cykeln. Ville bryta flera gånger och undrade vad fan jag höll på med. Med 15 km kvar började det regna litegrann och med 5 km kvar vräkte det ner och det blev en extremt försiktig avslutning på cyklingen. Jag passade dessutom på att tömma blåsan eftersom jag ville slippa det på löpningen. Har egentligen sagt att jag ska sluta upp med det för det är så äckligt men med hällregnet så kändes det hur fräscht som helst...

Tiden blev 3:16, och när jag jämför med konkurrenternas tider så var det trots allt ingen katastrof. Det fanns ju många småsaker som stal tid. Det i kombination med solo-cykling och negativa tankar gör att det finns mycket att förbättra till IM-Kalmar.

Löpning 30 km

Jag hade på förhand bestämt mig för en lyckad löpning. Skorna hade ju kunnat varit dyngsura i växlingsområdet, men smart som man är så hade jag petat in dem i en påse eftersom regnet var väntat. 

Således hade jag torra strumpor och skor vilket underlättade när dessa skulle på även om de naturligtvis blev genomblöta efter några hundra meters löpning. Benen svarade direkt. Första 2 km under 4-minuters fart och sen flöt det bara på. Jag sprang första milen på 39 minuter och då hade jag ett pisstopp (jag är en jävel på pissa när jag idrottar; hade dessutom en före simstart och två under simningen, dock utan att tappa fart). Jag sprang om folk hela tiden och fick även lite tidsangivelser längs banan. Andra milen gick på knappa 40 minuter, då hade jag sänkt farten lite pga kramp vid 12 km, fick till och med gå några steg. Krampen avtog till slut och sista varvet gick på strax under 41 minuter, det var väldigt mycket smärta på slutet. Totalt 1:59:50 enligt min klocka (officiella tiden inkluderar växlingen), det var dagens snabbaste löptid. Jag tog många skalper på löpningen och klättrade i resultatlistan ordentligt. Kom i mål som 7:a eftersom danska Rasmus Henning var med och tävlade, han vann tävlingen.

Henning slutade satsa som proffs förra året, men var under sin karriär en av världens bästa triathlonlöpare; har gjort 2:39 på IM-marathon. Om man får vara självgod och analysera till sin fördel så är det rätt gött att ha sprungit snabbare än honom ;-)

Han behövde dock inte springa hårt på sista varvet, men jag har läst hans race-report och han skrev att hans andra varv där han sprang ifatt KJ samt gick upp i ledningen var ett hårt varv. Det gick på 38:49. Den farten hade jag på första varvet, direkt av cykeln. Mycket Väl Godkänt!

Jag tillåter mig själv en rejäl ryggdunk efter detta lopp. De som var före mig, och flera av de bakom, har helt andra förutsättningar än jag. De tränar förmodligen dubbla tiden, åker på träningsläger och har sponsorer. 

Jag har två småbarn och ett hus att ta hand om, samt 40-timmars arbetsvecka, men jag har världens bästa blivande fru...

Nu är det 7 veckor till Kalmar, jag måste höja min simning, måste simma i princip varje dag. 

I Kalmar ska jag vara uppe ur vattnet med några som jag kan cykla med. 

Sen ska det springas som aldrig förr!

Hyfsat aero, men flaskstället bak ska bort.
Foto: Gunnar Eld

Team Livskvalité

Inför årets Ö till Ö har jag och Lelle ordnat några nya sammarbeten/sponsorer. Vi har bytt ICA-butik och således lagnamnet - Team livskvalité by ICA Hagsätra är det som gäller, Sveriges enda matbutik där man kan tjäna pengar på att handla mat (nyfiken? jag kan berätta mer). På materialsidan ställer 2XU upp med suveräna våtdräkter. På fötterna kommer vi ha Sauconys type A5, en oerhört lätt sko med grym löpkänsla och låg våtvikt. Det nya materialet är en stor förbättring från förra året där vi skrapade ihop utrustningen från olika håll. Jag hade exempelvis en lånad våtdräkt som var för liten.

Det har även börjat dyka upp lite intresse från media. Bland annat King Magazine (se bild nedan),
och ett indiskt äventyrsmagasin; se länk: Outdoorjournal open-water-swimming-otillo

Det är "bara" 2,5 månader kvar nu, men först ska triathlon SM och IM-Kalmar avverkas. Inför helgens SM känns det bra; jag känner mig stark i alla grenar. Självklart hade jag önskat att simningen varit lite bättre men jag har inte kunnat lägga den tiden som krävs för utvecklas en nivå till. På lördag klockan 0900 går starten, Vätterntriathlon heter tävlingen och distanserna är 4, 120, 30 kilometer. Ordningen på grenarna får ni räkna ut själva ;-)

Ciao!

Extra allt

Helgen med alla ingredienser gick just av stapeln. Ni vet ju redan hur den började och i lördags var det dags att löpa genom urskogen i norr. Jag var taggad och hade förhoppningar om en pallplats (helt utan referenser egentligen). Första 4 km så var det 200 höjdmeter som skulle avverkas. Jag hängde på och låg sist i en grupp om fem. Fick jobba ganska hårt i uppförslöpningen i början och hoppades/trodde att rytmen skulle infinna sig när det planade ut. Ack vad jag bedrog mig; när de andra satte fart var jag chanslös att hänga med. Det var faktiskt lite för tekniskt för att jag skulle klara hålla deras fart. Stigen var smal och med växtlighet som hängde över, därmed var stenar och rötter dolda. Detta kombinerades med en hel del surhål där man sjönk ner och nästan fastnade med skon. Det blev således sololöpning de sista 15 km. Jag kutade i princip på rött hela vägen och höll på stå på näsan 5-6 gånger. Ärligt talat var det bland det tuffaste och mest intensiva jag gjort. Sista 2 km gick på en rotig stig där två "väggar" på 6-7 meter fanns, dessa fick jag gå/klättra uppför. Väl uppe var det så mycket syra att benen inte gick att springa på. I mål på 1:27, innebar att jag var 4 min efter ettan men bara 1:40 efter trean, vilket kunde varit inom räckhåll med en annan disponering av krafterna. Nu vet jag i alla fall hur teknisk banan är och att jag behöver vara snabbare när det är riktigt stökigt. Det var väldigt bra träning inför Ö till Ö.

På eftermiddagen väntade festförberedelser och fest för svärfar, och som vanligt hålla koll på ungarna och få de i säng i någorlunda tid. Vi skulle även packa och förbereda för avfärd dagen efter. Sov fruktansvärt dåligt på natten, var alldeles för uppe i varv.

05:30 var det uppstigning för att åka till Umeå och ta flyget 0820. Ingen stress denna gång tack och lov. Flyg till Arlanda och sen bilfärd till Ånnaboda utanför Örebro.

Hämtade ut nummerlappen: Nummer 1. Eftersom jag hade bäst placering från förra året. Cyklade lite och sen begav jag mig ner till starten joggandes för att känna på benen, de var ömma men helt okej.
På simningen var jag inte helt på alerten och kom iväg lite dåligt i trängseln. Det blev fort jobbigt och utan någon rytm. Kändes som en dålig simning och jag var långt bak i fältet när jag kom upp. Av mellantiderna att döma var det ingen katastrof trots allt. Simmade dessutom utan att ligga på fötter.
Cyklingen var dagens bottennapp på många sätt. I första utförskörningen springer det ut en katt på vägen, jag hinner få upp ena handen till bromsen och katten stannar samtidigt upp. Jag ändrar kurs och går på samma sida som katten var på väg åt. Den väljer då att försöka hinna över vägen men hamnar rakt under mig. Jag hoppar till men tappar inte kontrollen på cykeln tack och lov. Jag vet inte hur det gick med katten men förmodligen inte så bra, stackarn! För min del var jag skärrad och i tanken hade jag nog redan föreställt mig på asfalten. Cykeln kändes konstig och jag misstänkte att något inte stämde för när jag skulle trampa så gick det fruktansvärt seg. Cyklade vidare med massa konstiga tankar; synd om katten, tänk om jag vurpat, ska jag bryta mm. Stannade lite snabbt för att kolla hjulen men allt verkade okej. Jag körde igenom första varvet och var inställd på att kliva av, men samtidigt insåg jag hur dåligt det hade varit mot Sofia och alla andra som hjälpt till för att jag skulle kunna köra tävlingen. Rullade därmed vidare och när träningskompisen Olle kom ifatt så hängde jag på honom. Orkade dock inte hela vägen utan tappade ca 30 sek inför växlingen. Saknade verkligen tryck i benen igår, men det beror på tävlingen från lördagen. Jag hade tänkt springa lite lugnt, men kom överraskande fort ifatt Olle och en till. Sen flöt det på rätt bra och på andra varvet i slalombacken sprang jag även om Mackan och övertog 6:e platsen.

På pappret och med de förberedelserna är den placeringen och särskilt prestationen bättre än förväntat. Jag är väldigt nöjd med löpningen som jag kände mig stark på trots ömma ben. Jag var endast 1 minut efter vinnaren Andreas Lindens löptid. Enligt hans blogg gick han fullt på den. Det kan jag matcha när förberedelserna är normala. Han lever triathlon och är dessutom bättre byggd för kuperad löpning än jag.

Två veckor till SM i Motala och det känns väldigt förhoppningsfullt. Löpningen är stark nu. Cykeln ska utrustas med diskhjul och mer öppet vatten-simning ska göras.

Det gäller att ligga i

På söndag är det dags för fjärde året i rad med triathlon i Kilsbergen. Det blir premiär för året, men det höll på bli en DNS. Vi befinner oss i norrland för svärfars 60 års-fest som ska hållas i morgon. För att få ut maximalt av besöket ska jag även springa Urskogsloppet på lördag, det är nästan 20 km kuperad skogsstig, från punkt A till B. B som i Björna; byn där delar av Sofias släkt bor, i synnerhet gammelmorfar Erik. Motståndet är bra på tävlingen. En kille som vunnit 3 gånger gör i alla fall milen kring 35 minuter. Jag är i skaplig form och borde kunna matcha det. Ska hålla mig där framme är tanken. Springer jag mot någon är jag alltid stark :-)

Men Kilsbergen då? Eftersom vi flög upp hit så står bilen med cykeln på Arlanda. Tack vare att starten på söndag är klockan 14 så hinner vi till Örebro på förmiddagen. Blir således en lugn fest på lördag. Sen får vi se vad som finns kvar i benen. Konkurrensen är bra i år och det är därför jag är angelägen att köra. Behöver lite referenser på min form nu när det bara är 2 veckor kvar till SM i Motala, där vill jag göra ett bra riktigt bra race. Det blev inger race-rapport från Österrike, men den tävlingen var inte värd att skriva om. Simningen var inställd så vi körde duathlon. Jag är ändå nöjd med hur jag körde där, särskilt löpningen. Framför allt vet jag att det finns mer att hämta.

Helgen bjuder på ett tight schema helt enkelt, men det höll på skita sig rejält när vi åkte till Arlanda igår. Vi hade planerat för lite seg genomfart genom Stockholm. Och segt blev det. Så in i helvete segt!
Trots att vi åkte 2,5 timmar innan flyget skulle gå. När vi var igenom stan hade vi 25 min till sista incheck. Det kan funka tänkte jag, men det regnade och var ganska tjockt med bilar. Kommer till Upplands-väsby och nya köer. Vi får ringa och bli incheckade. Vår bokade långtidsparkering (med kort transferresa) sket sig rejält. Jag släppte Sofia, Julie och baggage med 25 min till avfärd. Åkte och parkerade i närmsta garage - det kommer bli dyrt! Tar Adele i bärsele och en stor väska i handen. Kutar från terminal 2 till 4, kutar förbi kön i säkerhetskontrollen där Sofia väntar (som också trängt sig :-). Kollar vilken gate vi ska till, som självklart var stängd. I stressen har vi läst fel och springer till helt fel gate. 10 min kvar och är på fel våning. Sofia hade Julie på ryggen och gör nog 4-minuters fart genom ett knökfullt Arlanda. Vi hann till gaten och kom sist in. Svetten rinner som i en bastu, men vi hann i alla fall med planet ;-)

Idag är det tack och lov lugnt, sovmorgon till 9 är en sällan upplevd lyx nu för tiden. Har gjort en lätt jogg och ska senare köra ett simpass. Förhoppningsvis kommer det två bra tävlingsrapporter inom kort.

Paus från livet

Jag har varit ungkarl i en vecka nu... Tack och lov är det bara tillfälligt. På lördag kommer mina tjejer tillbaka från Ö-vik. De är där och stärker sina lungor med norrlandsluften. Själv håller jag ställningarna här hemma; jobb, hus och träning. Mycket träning! Det är skönt att inte behöva planera minutiöst för att hinna med träningen, man slipper vara på tå hela tiden och kan sova lite mer. Inga ungar som skriker. 

Ärligt talat, det där var skönt i två dagar. Nu saknar jag min familj och inser att träningen faktiskt blir bättre när den värderas så högt som den gör när man inte har lyxen att kunna köra two-a-days utan några större uppoffringar. Visst är livet tufft när man har två småbarn, heltidsjobb och hus, samt ambitioner inom idrotten. Men jag lever det liv jag drömt om, och har tack vare en paus från just det livet insett hur värdefullt det är.

Motivationen har varit svårfunnen i början på det här året, men är nu stadigt på uppgående. Formen är hygglig och säsongsplaneringen är uppskissad. Se högerspalten "på tapeten". Det kommer bli en fantastisk säsong.

Good News

Det sägs att inga nyheter är goda nyheter! Här kommer undantaget som bekräftar regeln. Senaste tiden har bjudit på mycket trevliga besked. Några saker nämnde jag i förra inlägget. Bästa nyheten är att jag fått jobb på en vårdcentral som ligger 1,5 km från huset vi ska flytta till. Känns naturligtvis helt perfekt.
Den andra nyheten kom idag; fick svar på magnetkamera-undersökning jag gjorde på hälsenan. Ingen partiell ruptur eller onormal ärrbildning. Således kan jag köra på med rehab och även börja bygga upp löpningen igen. Det är nämligen helt okej att köra dessa samtidigt. Rehaben jag kör är tung excentrisk träning som är smärtsam. Tanken är att stimulera till en normalisering av kollagenstrukturen, vilket uppnås genom att belasta senan så pass mycket att en ordentlig töjning sker. (Jag trodde tidigare att vanlig tung styrketräning räckte).

På lördag ska jag och Sofia på fest tillsammans med mina träningskompisar, temat är Ö (som i ö till ö, Hawaii etc.). Det var ett tag sen kan man säga, och alkoholtoleransen är inte på Christer Pettersson-nivå direkt, men det kanske är lika bra. Har dock ingen anledning att spotta i glaset, tvärtom så har jag en del anledningar att fira:

- seger i ö till ö
- husköp
- klar med magistern
- nytt jobb
- nystart med löpningen

Har flow nu kan man säga. Men en sak är säker. Luck has nothing to do with it!

Motgång och medgång

Senaste tiden har inte riktigt varit vad man är van vid. Jag har pluggat ganska hårt i 7 veckor för att avsluta en magisteruppsats. Nu är den äntligen inskickad och om några veckor kan jag nog ta ut magisterexamen. Känns bra då det börjar bli hög tid att börja knega igen och jag inte har något jobb. Konkurrenskraften ökar en hel del med mag.examen. Det har varit välbehövligt att jag varit hemma och hjälpt till med barnen. Det är trots allt once in a lifetime, och en månad hit eller dit spelar mindre roll. Kammade ju dessutom hem en månadslön på ö till ö; en slant som trillade in i dagarna :-)

Det bästa som hänt på senaste tiden är nog att vi köpt hus i Haninge. Kommer bo 200 meter från Rudans friluftsområde och kommer ha lika långt till Rudans sjö. Helt fantastiskt!

Däremot är Ironmange fet, långsam och riktigt slö. Inte blir det bättre av att en hälsena krånglar något fruktansvärt. Kan inte springa ordentligt. Har gått så långt att jag tog nepotism-vägen till en ortoped då jag blev orolig att en partiell ruptur kunde ha uppstått under ö till ö. Kom nämligen på att varje gång jag hoppade ner för något så landade jag på vänster fot, aldrig på höger. Vänsterfoten var helt paj efter tävlingen, men är läkt nu. Förutom hälsenan då. Har däremot fått en hel del input kring hur hälsenor fungerar under tiden jag skrivit mitt ex-arbete. Jag har gott hopp om att vara bra inom några veckor, och besvärsfri innan Kalle Anka och hans vänner firar...

Har dessutom lyckats ha en två-veckors sjukperiod där jag var rejält sänkt. Åkte även på en kortare session med hosta och halsont när jag precis kom igång igen. Småbarn på dagis och sömnbrist i kombination med stresshormoner som väller ut ur öronen är inte optimalt. Det har blivit så mycket stillasittande att jag har ont av det. Inte bra alls. Nu är det dock fullt fokus på träningen. Det kommer bli jobbigt att komma i form igen.

/M

Och sen då...

Ö till ö potatisen svalnade ganska snabbt för min del. Redan samma dag vi kom hem (tisdags) så var det in i hetluften med småbarnsfamiljen. På kvällen mådde jag illa och kunde inte bidra särskilt mycket. Fylld av dåligt samvete gick jag och lade mig tidigt. Tydligen hade Lelle också haft en dålig kväll han också. Sannolikt berodde det på sömnbrist och stressad kropp. Sömnen var nämligen fruktansvärt dålig både natten före och natten efter tävlingen. 

Sedan hemkomsten har det varit oroligt på hemmaplan. Lillbebisen skriker sig genom nätterna och skapar samtidigt oro hos storbebisen. Stresshormonerna går i taket, och de lugna stunderna är snabbt över. På måndag är de dock dags för dagis och inskolning. Skönt! Det behövs lite nytt stimuli och andra barn att busa med för Julie. 

Nåväl. Jag har börjat rehabträna och känner mig snart redo att börja uppbyggnadsträningen. Det som är kvar är mina hälsenor som känns föråldrade, typ 80 år. De verkar tyvärr inte bli så mycket bättre av att vila, så jag kör nog igång innan de är helt hundra. Nu är i alla fall tanken att träna ca 4-5 pass i veckan. Där uppbyggnadsträningen är prio ett. Simningen nr två. Sen ska jag bygga upp löpningen långsamt igen. Inte dunka tvåtimmarspass direkt helt enkelt.

För att stänga årets ö till ö så har det varit kul att läsa alla bloggar och berättelser om tävlingen. Det finns massor av bilder och filmer ute på nätet, och i mitten av september kommer ett längre reportage från loppet som visas i tv4 sport. Laddad på den kan jag lova! Tävlingen omnämns som den tuffaste endagstävlingen som finns. Många berättelser vittnar om detta genom skildringar som ger den mer likheter med ett krig än ett motionslopp. Personligen hade jag stor respekt för tuffheten innan loppet, men mina farhågor var i onödan. Redan efter första simningen infann sig ett lugn och ett stort självförtroende. Och jag kan ärligt talat inte minnas att jag var särskilt rädd under resan. Vi hade ett sådant grymt fokus att det liksom inte fanns plats för sådana känslor. En god hjälp på vägen är naturligtvis att vi älskar naturen och att träna/tävla i den. Jag minns ett ögonblick speciellt starkt, och det var när vi tagit oss genom en skog längs snitslarna och kommer fram till ett träsk med 2 meter hög vass. Eftersom vi då var i ledning är det enda vi ser en snitsel på ett vasstrå, inget mer. In i skogen igen? Lelle säger att det förmodligen är igenom vassen och dundrar på med vatten upp till knäna genom 50 meter av vass. På andra sidan får vi syn på en snitsel och garvar åt att vara på rätt spår.

Missförstå mig inte nu. Tävlingen är skittuff. Om inte annat så är distansen tillräcklig för att avskräcka de flesta. Det är många människor som inte ens kan referera till en så lång distans. 10 eller 30 km simning är inget de kan förstå. Säger man istället att det är två Lidingölopp och 3,5 Vansbrosimningar så inser nog de mest oinsatta att det krävs människor av det rätta virket för att klara en sådan här strapats genom skärgården. Ö till ö har haft många superatleter till start; vissa med goda resultat, andra utan att ens gå i mål. Den typ av atlet som lämpar sig bäst verkar vara långdistans-triathleter. Troligen tack vare grenspecifik träning och tävlingsduration. De senaste fem årens vinnare har varit från just den kategorin idrottare.

Over and out!

Vinnare Ö till Ö 2012

Jag har nypt mig några gånger i armen nu, men bucklan står alltjämt kvar bredvid tv'n. Den skvallrar om att vi faktiskt lyckades. Vi vann hela skiten!

Det hela började på påskafton när vi sprang från Dalarö till Tyresö genom naturreservatet. Ett träningspass på 3 timmar (som jag startade med träningsvärk). Lelle fick för sig att jag hade bra pannben och kunde springa snabbt när det är stökigt. Detta följdes av många träningspass tillsammans och ett hårt drillande av min simning. Jag minns ett pass där vi skulle köra 20x50 på Eriksdal. Lugnt åt ena hållet och hårt åt andra. Lugnt för Lelle är hårt för mig, således inte mycket till återhämtning. När jag tappat räkningen efter 4 längder pga syrebrist i hjärnan ville jag vila extra. Blev då kallad Kerstin och beordrad att skärpa mig. Fick några extra sekunder på de avslutande längderna och lyckades hålla Lelles fötter. Efteråt fick jag höra att det var imponerande eftersom det gick fort. Lelle var i form och jag hade krigat sönder mig totalt...

På startlinjen i Sandhamn var vi väldigt spända och nervösa. Tanken var att hålla koll på Antti och Björn (nr 1 på bilden nedan) ner till första simningen för att försöka hänga på i deras tempo till första ön. Men efter den första och längsta simningen på 1650 meter så var vi uppe som fjärde lag, lite överraskande. Inspirerade av detta jobbade vi oss snabbt upp i placeringar, vi blev tvåa redan på tredje löpsträckan. Sen höll de duktiga simgrabbarna i Nybroviken ifrån väldigt bra, men på ett par ställen hade vi visuell kontakt. På den tuffaste simningen som är 1400 meter så hade vi gått förbi dem och var i ledning.

Foto: Stefan Permander, Gunnar Eld, Nicklas Westberg, Malcolm Hanes

Därefter mosade vi bara på tills vi kom till dagens längsta och mest fruktade löpsträcka - Ornö och 17,5 km löpning. Inledningsvis gick den delsträckan på grusväg, sedan asfalt och avslutningsvis i obanad terräng. Där plockade vi av oss våtdräkterna och sprang med de knutna runt midjan. Den här löpsträckan var avgörande för dagen. Lelle hamnade i en rejäl svacka innan energistationen som låg 11 km in på ön. Vi sänkte farten och jag peppade så mycket det bara gick. Väl vid energin så vändes steken. Lelle var pigg och jag blev seg, och jag började även få kramper i benen när vi sprang uppför. Vi gick i ett par backar och sen sprang jag med kramp en stund. Jag blev dock räddad av att vi kom in i skogen då den muskulära belastningen blir lite annorlunda.

Det kändes som det tog en evighet att få på sig alla grejor igen när vi skulle börja simma. Vi fick då höra att vi ledde med 6 minuter, men inte vilka som jagade. Vi misstänkte dock att det var Antti och Björn eftersom Ornö-löpningen är deras starkaste parti på banan. Smått nervösa sprang vi över den sista lite längre ön på 1,7 km i en sanslös fart. I den terrängen, obanat och på smala stigar, är det nog ingen som slår oss. På de åsterstående öarna gick det inte att ta in så mycket. Vi var dock fortsatt nervösa på Utö när de sista 2,5 km skulle avverkas. Det var en magisk känsla att kliva upp på Utö där det samlats mycket folk för att heja oss vidare mot målet. Vi var helt färdiga båda två, det var varmt i solen och våtdräkten tryckte åt rejält. Inte förrän i sista backen upp till värdshuset kände vi oss helt säkra. Det var en otrolig känsla att få komma i mål som segrare.

Vi var nog båda lika trötta efter ett oerhört tufft lopp där vi faktiskt körde hårt hela vägen. Vi var otroligt fokuserade och tittade knappt upp i de olika energistationerna. På första halvan av loppet hann vi dock med att skämta en del. Vi hade en otrolig resa i skärgården.

Gunnar Elds tribut

Jag vill rikta ett stort tack till hela Ö till Ö organisationen för en fantastisk tävling som är helt unik.
Ser verkligen fram emot nästa år. Jag och Lelle ska snacka ihop oss inom kort med målsättning, sponsring etc.

Lelle ska ha det största tacket för att han trodde på mig. Jag vet att segern betydde mycket för honom och den gjorde han sig väl förtjänt av.

STRENGTH AND HONOR!

Framtidsplaner

Vid det här laget är det nog ingen nyhet att jag blivit pappa igen. Sedan två veckor tillbaka har jag nu tre tjejer att ta hand om (Sofia inkluderad). Adele är namnet på den lilla tösen som fick för sig att komma ut när vi var uppe i Norrland. Så nu är vi två Stockholmare och två Norrlänningar i familjen ;-)

I kombination med förberedelserna inför Ö till Ö så är livet ganska tufft för tillfället. Det svåra är inte att leverera 3 timmar träning, utan det är att prestera på hemmaplan också. Sofia är fantastisk och vi syr ihop det bra tycker jag.

Jag och Lelle, som jag kör ö-ö med, har tränat på bra tillsammans och det känns som vi har något stort på gång. Målsättningen är hög, vilket känns jävligt häftigt. Simträningen senaste tiden har varit oerhört tuff för mig. Att träna ihop med en av triathlonsveriges bästa simmare gör att man känner sig rätt värdelös emellanåt. Dock märks det när jag tränar med de andra triathleterna att träningen inte är förgäves, framsteg kallas det visst.

Nu har nästa års Kalmar Ironman bokats in. Anmälan är klar och den 17:e augusti smäller det. Årets tävling bjöd på snudd på absurt bra tider. Banan är snabb, men förhållandena var nästan optimala och därför blir tiderna därefter.

Nästa år är mitt mål att vara topp 10 på SM och topp 5 i min åldersklass 30-34 år. Vilken tid som krävs är svårt att sia om.

Här kommer några proffsbilder som Gunnar Eld tagit på mig och Lelle inför Ö till Ö.

Nästa måndag vet vi...

Kilsbergen triathlon

För tredje året i rad besökte jag och mina största supportrar Sofia och Julie Kilsbergen för att köra "Sveriges tuffaste triathlon". Den självutnämnda bemärkelsen är tack vare de tuffa backarna på cyklingen och löpningen.

Här kan ni läsa om de tidigare årens tävlingar: KB 2010 KB 2011

Det har varit små variationer på banan samtliga tre år.

Årets upplaga kom att handla om att försöka slå David Näsvik, en av Sveriges bästa på framför allt ironman-distansen, vinnare av SM i Kalmar 2010. Jag har haft nöjet och äran att träna med honom vid några tillfällen senaste året. Nu har han haft otur med försäsongen och är för tillfället väldigt nertränad, därmed de utjämnade oddsen. Kika gärna in på Davids blogg och läs om hans väg från överviktig och inaktiv till svensk mästare på ironman. Väldigt inspirerande.

På plats var även en världstriathlet i form av Björn Andersson. Folk får gärna rätta mig om jag har fel men han är eller har varit top notch i världen när det gäller sim + cykel. Tyvärr har han aldrig lyckats få till en löpning på samma nivå, åtminstone inte på full ironman-distans. Han är i alla fall överlägsen i landet på halv IM. Väldigt kul att stå på samma startlinje.

Då kör vi: Simstarten gick som vanligt i full fart, men med den stora skillnaden att jag är bekväm och betydligt snabbare än tidigare. Därmed lyckades jag hamna bakom kompisen  Marcus som i sin tur låg bakom David. Vi tre simmade tillsammans hela sträckan som 3:a, 4:a, 5:a. Första varvet fick jag kriga rejält för att hänga med. På de två andra varven var jag så glad över att vara med långt fram att motivationen övervann all trötthet. Jag kom upp ur vattnet några sekunder efter de två andra. Nytt för i år var att vi skulle springa 5-600 meter upp till växlingsområdet, vilket innebar av med våtdräkt och på med skor. Ut på cykeln hängde jag på David och lyckades hålla en lucka mellan 10 och 100 meter under det första varvet och ut till vändpunkten på det andra varvet. Där släppte han förbi mig (tror jag) och jag fick gå upp och hålla takten. Det gick ganska bra eftersom det blev längre lucka än de 10 meter som måste hållas. Däremot kom han ikapp i den 2 km långa backen upp till växlingen.

Vi sprang ut i princip samtidigt och sprang första varvet tillsammans. Vid varvning fick vi syn på Fredrik Haglund som låg 2:a tack vare en snabb simning och cykling. Med 4 km kvar sprang vi om honom och han hängde inte på trots att tempot inte var allt för högt. Sen var det lite småförsök till att rycka ifrån men jag och David följdes åt tills det var 500 meter kvar. Efter lite avvaktande löpning ökade jag i sista backen och det räckte för att springa in som 2:a efter Björn som var 5,5 minuter före.

I mål grattade David och tyckte det var superkul att jag fick till ett bra lopp, mitt bästa hittills. Måste tacka honom för ödmjuk inställning och för att han ändå bjöd upp till dans trots rådande träningsstatus.

Jag är fantastiskt glad över resultatet och framför allt genomförandet av loppet. Att jag höjt min simning så pass mycket att jag kan cykla längre fram i fältet är enormt viktigt. Längst ner finns resultat från topp 10. Bjuder även på några snygga bilder tagna av Quiteright

Observera att simtiden inkluderar löpningen upp till växlingsområdet samt växling. 

Cykeltiden inkluderar växling till löpning.

Sövde triathlon

Jag både startade och kom i mål, men jag sprang fel. IGEN! Det blev därmed 850 meter extra löpning för mig, vilket är ca 3 minuter extra tid. Jag blev 4:a i tävlingsklassen, men det var tydligen en age-group och en i motion som var före mig. Dessa sprang dock om mig när jag sprang fel. Kostade även på mig ett piss-stopp på löpet (1 min), vilket naturligtvis ska skötas på cykeln, och det gjordes även en gång. För mycket vätska i kroppen när man pinkar två gånger på en halv-ironman. Nog om det dåliga. Jag hatar egentligen race-rapporter med bortförklaringar och anledningar till att folk gjort ett dåligt resultat. Det är jobbigt att tävla och man kan inte beräkna ett resultat utifrån sina 1000-meters intervaller. 

Simmade som en kung. Långt efter de bästa men ändå inte bland nybörjarna där jag brukar befinna mig. Jag har helt klart tagit ett kliv i rätt riktning i den första disciplinen. Sjukt bra T1:a där dräkten gled av fint och hjälmen åkte på klockrent. Upp på hojen och mosade på. Märktes att jag slarvat med träning i tävlingsfart. Inte helt nöjd med cyklingen. T2 även den sjukt bra. Torkade av fötterna och satte på strumpor till och med. Efter 2,5 km kom fellöpet. Eftersom det var första partiet där löpningen gick åt båda hållen och det var vänstertrafik (vanligtvis springer man på höger sida i tri), så missuppfattade jag pilarna på marken och sprang in på en väg där man skulle springa in efter ca 4 km efter att man sprungit till en vändpunkt. Det visade sig att när jag gjort mitt varv om 850 meter så stod det en kona med snitsel som blockerade för infart från fel håll på tidigare nämnd väg. Nåväl, jag hade inte fixat tredjeplatsen ändå. 

Var lite missnöjd när jag kom i mål, men efter att ha tänkt igenom loppet och analyserat lite så är jag ändå väldigt nöjd. Om man tillåts räkna lite på löpet så hade en tid på 1:18-1:19 inte varit omöjligt. Det fanns faktiskt några procent till att ge om en placering hade stått på spel. Kollar man sedan de andra löptiderna så är det 1:an och 2:an som sprang väldigt bra. Han som kom etta har gjort 8:40 i Kalmar och brukar vara snabbaste löpare på de tävlingar han kör. Dansken på andra plats är halvtids-proffs och gjorde 8:18 i Köpenhamn 2010 (3:a), hans cykling var dessutom långsam, sannolikt pga punka, vilket innebär viss vila av benen och en snabbare löpning. Så om man får vara lite optimistisk så är jag stark som fan på löpningen igen. 

Det här var ändå säsongspremiär och jag behöver mer tävlingsvana för att kunna fokusera mer framför allt på cyklingen. Nu lutar det åt att jag kör Kilsbergen i Örebro om två veckor. Sen blir det nog Sala halv-iron i slutet av augusti.

Inga kompression-grejer för min del. Hemmagubbekoftan är magisk! 

Bråttom upp för varvning

 Det var upp och ner hela tiden, och sidvind.

 Ut på löpning

Halvvägs typ

Topp 10 i tävlingsklassen

Snart så!...

Man går ju i väntans tider - om en månad blir jag tvåbarns-far. Inte illa på mindre än tre år med Sofia. Det vankas även tävlingspremiär för mig på söndag. Och vem vet, det kanske blir en målgång på köpet. Något vi alla väntat på. Förra året levererades det ju konstant.

Formen är i alla fall riktigt bra. Jag tränade stenhårt till i söndags och tog en vilodag i början på veckan. Sen har jag kört korta pass med fartökningar, men har då känt att kroppen inte återhämtat sig i den takt jag önskat. Har därmed tagit det extra lugnt igår och idag. Nu börjar suget och rörelsebehovet göra sig påmint igen, precis som det ska. Något som verkligen är glädjande är att jag kan träna löpning med hög fart. Ett år efter att min skada i vaden debuterade är jag i toppform igen. Är tämligen säker på att jag levererar en mil sub 35 min när som helst. Lekamen väger in på 73 kg.

Nu håller vi tummarna att det dyker upp en race-report på söndag. I mitt huvud har jag redan skrivit den. Ska bara verkställa skissen!

/ Magnus

Solskenscyklisten

Formen börjar infinna sig. Alla grenar känns bra. Idag fick jag köra trainer när Julie sov, annars hade det inte blivit någon träning. 2 x 20 på 600 watt blev det, riktigt bra siffror ;-) Äsch! jag har ingen wattmätare, men jag hade samma motstånd som på 4x4 min i februari, så något måste blivit bättre.

I morgon inleder jag ett intervallblock på 3-4 dagar. Där kör jag two-a-days med fokus på intensitet. Det är ett upplägg jag använt förut för formtoppning, och det har fungerat bra. Tävlingen är den 15 juli i Sövde. Halv iron = 1,9 / 90 / 21 km. Full fart från start sen ökar jag på cykeln.

Iron maiden - Rock in Rio i lurarna. 

Maxim active hydration i flarrorna.

Imorn väntar sim i Hellas 0600 sen löpintervaller. Allt klart före 10. Heja heja!

/M

Tågluff med lite cykling

Det blev ingen finisher t-shirt i det här loppet (tygmärke hade utlovats). 

DNS, DNS, DNF - vilken säsong man gjort hittills. Det kan nog vara bra att misslyckas och ha lite motgångar ibland. Allvarligt så är jag inte ett dugg missnöjd eller besviken.

Efter 18 timmar på tåg anlände vi vid Riksgränsen. Efter Kiruna hade man bula i brallan när vi åkte längs Torneträsk och den väg vi skulle cykla på. Incheck på vandrarhem, cykelmeck, infomöte och käk avklarades innan det var dags att sova. Uppstigning 0545. Frukost, ombyte, packning av väska. Start 0800 i lätt duggregn och ensiffriga grader.

Vägarna blev snabbt torra. Här efter ca 40 minuter.

 Första punkan efter ca 2 timmar. Vägen ner till Kiruna var helt fantastisk.

Det flöt på bra i medvinden. Här var jag och brorsan solo efter 20-25 mil. Vi hade tappat den grupp på fem personer som vi var i täten med. Sen stannade vi till och då kom allihopa (12 pers) och vi jagade ikapp, men brorsan åkte på punka bara 5 min efter det. Vi fick därmed fortsätta själva. Jag drog 98% av tiden i 12 mil.

5 mil innan Jokkmokk blev vi ikappkörda av förstaklungan igen. De hade stannat i Gällivare för mat, och vi hade bara tagit ett snabbstopp. I Jokkmok käkade vi tillsammans och sedan rullade alla vidare genom natten.

 Grabbarna väntar på stock when the night closes in.

Ögonmisären efter 12 timmar. Det här var dock ingenting mot hur de såg ut på morgonen efter. Det här var något jag visste skulle bli problematiskt. Jag har nämligen linser som är av hårdplast, och därmed lättirriterade ögon. Det blir alltid lite turbulens bakom glasögonen och därmed blir det kaos vid längre cykelturer. Linserna kladdar även igen en hel del vilket försämrar synen markant. 

Stoppet vid Arvidsjaur. En räddning i natten, klockan var 0200 och det var ljust som på dagen, vilket dock inte framgår av bilden. Kalle i vit tröja hade kört i den tills nu, ingenting under. Själv hade jag 3ggr så mycket kläder. Det hade regnat och var 5 grader.

Vid 3-snåret efter ett bergspris. Solen syns i bakgrunden, det var en härlig syn.

Vad hände då? Jag hade pigga ben hela tiden. Lite problem med kyla eftersom ansträningsnivån inte är superhög vid långcykel. En hälsena värkte mer än förväntat. Knäna strejkade inledningsvis men det släppte efter 20 mil. Annars var det vanliga plågor i händer, axlar, fötter och rygg. Baken var dock relativt bra trots att jag svettades där nere en del (hade Assos nya varmare brallor). Ögonen var som sagt åt helvete.

Efter 61 mil när vi var 4 mil från Storuman höll jag på somna på cykeln några gånger. Då var klockan ca 6 på morgonen. Jag sa till brorsan att ett powernap var nödvändigt. Han kände samma sak. Min tanke var att vi skulle ta en timmes paus och sen köra vidare till Storuman och eventuellt ansluta med de andra, alternativt vila lite till och sen köra 29 mil till Östersund själva. Jag visste att jag skulle orka hålla den fart storgruppen höll de 4 milen till Storuman. Vi hittade ett trähus vid en sjö med en eldstad i mitten. Vi försökte sova men det blev kallt och vi ordnade en brasa, vilket var tillräckligt. Jag lyckades somna till och kände för att fortsätta. Brorsan hade dock svårare att vakna till och när vi körde iväg hade han problem att ligga på rulle trots att jag höll igen ordentligt. När vi kom till Storuman beslutade vi gemensamt att bryta. 

Personligen tyckte jag det var bättre att bryta i god tid istället för att köra ytterligare 50 mil och sen bryta. När jag följt de andra cyklisterna på nätet så anlände första gänget till Ö-sund 23:30. När vi skulle ha anlänt vågar jag knappt spekulera i. 

Det blev därmed tåg till Östersund där vi sov över och sedan tåg hem till Stockholm med cyklarna i sopsäckar. Jag spenderade mer tid på tåg än på cykel. Inte helt enligt planen.

Jag är ändå nöjd med att ha fått cykla från Riksgränsen och i midnattssol. Tidigare hade jag inte varit norr om Östersund och hade endast cyklat 34 mil i ett svep. Nu blev det mer än 60 mil och ett dygns cykling. Fick in en del på erfarenhets- och upplevelsekontot  trots allt. 

Nu satsar jag fullt på triathlon igen. Om två veckor är det dags för en halv ironman. Sim och löpformen var väldigt bra innan detta långpass. 

/Magnus

No Surrender

Då är allt fixat, packat och ordnat. Ingen återvändo! Hann aldrig fota cykeln i "race-utförande", men kanske hinner med det imorgon på plats vid starten. Det blev en fullproppad saddelväska. Det är batterier, sladdar och hygienartiklar framför allt. Ett par extra strumpor och cykelbyxor har jag även klämt in. Det ser ut att bli regn på första etappen ner till Östersund så det kan vara bra att byta byxor om det är mycket grus i dem som sprutat upp från vägen. Väl i Ö-sund kan jag tvätta båda paren.

  Allt på bilden är inte i saddelväskan, men nästan. Energin från Maxim hamnar i ryggfickan och lite av den skickas till Östersund. 

Silvertejp kan rädda en ibland.

På cykeln sitter ett par nya Continental GP24. Ett däck som jag haft förut och trivts bra med. Bra grepp och punkasäkert.

Förhoppningsvis kommer nån twitter- eller facebook-rapport längs vägen.

Ses i krutröken!

Förberedelser Sverigetempot

Det händer mycket i långcyklar-världen just nu. På andra sidan Atlanten bombar Gunnar  gunnarscykelblogg genom USA. Han är halvvägs nu. Vilken hjälte!

Här hemma gjorde Andreas Linden ett försök att köra genom landet på 100 timmar. Dessvärre har han fått avbryta pga smärtor. Tråkigt! Det var ett intressant projekt.

Om mindre än en vecka startar jag (och några till) äventyret med att ta sig genom Sverige på cykel. Vi är några stycken som diskuterat 100 timmar, och det skulle vara häftigt att köra mot ett mål. Dock är jag för osäker på min långcyklar-kapacitet för att kunna sätta några mål. Vi har 9 dygn på oss, men förhoppningsvis är vi framme efter ca 105-110 h.

Om man ger sig på en jämförelse mellan Sverigetempot med Sverigeloppet så hittar man mer skillnader än likheter enligt mig. Sträckan och redskapet är ju detsamma, men allting runt genomförandet är annorlunda, inte minst riktningen. Vi har ingen följebil vi kan hoppa in i när vi blir trötta, ingen rullande cykelservice, ingen massage. Andreas Linden hade en tyngre fysisk utmaning än vi, men samtidigt en väldigt stor trygghet (helt enligt hans önskemål, vad jag förstått). Tänk om det blir regn och 5 grader första natten samtidigt som cykeln går sönder för någon på Sverigetempot, det kanske är 10 mil till närmsta större bebyggelse, ännu längre till en cykelaffär. Det är det äventyret som lockar mig, ovissheten och misären; när tankarna hittar nya vägar som man inte trodde var möjliga.

Varje dag håller jag på med förberedelser, införskaffar saker, skruvar med cykel, tränar etc. Jag kommer ha en tempobåge på cykeln för att ha en extra sittställning där jag kan vila händerna. Jag har en 4 liters saddelväska som sannolikt blir knökfull. Innan jag packar ner allt ska jag fota och lägga upp några bilder på alltihop.

Om någon randonnéräv läser detta och har några kloka tankar så är jag tacksam för all input.

Over and out!