Ö till ö potatisen svalnade ganska snabbt för min del. Redan samma dag vi kom hem (tisdags) så var det in i hetluften med småbarnsfamiljen. På kvällen mådde jag illa och kunde inte bidra särskilt mycket. Fylld av dåligt samvete gick jag och lade mig tidigt. Tydligen hade Lelle också haft en dålig kväll han också. Sannolikt berodde det på sömnbrist och stressad kropp. Sömnen var nämligen fruktansvärt dålig både natten före och natten efter tävlingen.
Sedan hemkomsten har det varit oroligt på hemmaplan. Lillbebisen skriker sig genom nätterna och skapar samtidigt oro hos storbebisen. Stresshormonerna går i taket, och de lugna stunderna är snabbt över. På måndag är de dock dags för dagis och inskolning. Skönt! Det behövs lite nytt stimuli och andra barn att busa med för Julie.
Nåväl. Jag har börjat rehabträna och känner mig snart redo att börja uppbyggnadsträningen. Det som är kvar är mina hälsenor som känns föråldrade, typ 80 år. De verkar tyvärr inte bli så mycket bättre av att vila, så jag kör nog igång innan de är helt hundra. Nu är i alla fall tanken att träna ca 4-5 pass i veckan. Där uppbyggnadsträningen är prio ett. Simningen nr två. Sen ska jag bygga upp löpningen långsamt igen. Inte dunka tvåtimmarspass direkt helt enkelt.
För att stänga årets ö till ö så har det varit kul att läsa alla bloggar och berättelser om tävlingen. Det finns massor av bilder och filmer ute på nätet, och i mitten av september kommer ett längre reportage från loppet som visas i tv4 sport. Laddad på den kan jag lova! Tävlingen omnämns som den tuffaste endagstävlingen som finns. Många berättelser vittnar om detta genom skildringar som ger den mer likheter med ett krig än ett motionslopp. Personligen hade jag stor respekt för tuffheten innan loppet, men mina farhågor var i onödan. Redan efter första simningen infann sig ett lugn och ett stort självförtroende. Och jag kan ärligt talat inte minnas att jag var särskilt rädd under resan. Vi hade ett sådant grymt fokus att det liksom inte fanns plats för sådana känslor. En god hjälp på vägen är naturligtvis att vi älskar naturen och att träna/tävla i den. Jag minns ett ögonblick speciellt starkt, och det var när vi tagit oss genom en skog längs snitslarna och kommer fram till ett träsk med 2 meter hög vass. Eftersom vi då var i ledning är det enda vi ser en snitsel på ett vasstrå, inget mer. In i skogen igen? Lelle säger att det förmodligen är igenom vassen och dundrar på med vatten upp till knäna genom 50 meter av vass. På andra sidan får vi syn på en snitsel och garvar åt att vara på rätt spår.
Missförstå mig inte nu. Tävlingen är skittuff. Om inte annat så är distansen tillräcklig för att avskräcka de flesta. Det är många människor som inte ens kan referera till en så lång distans. 10 eller 30 km simning är inget de kan förstå. Säger man istället att det är två Lidingölopp och 3,5 Vansbrosimningar så inser nog de mest oinsatta att det krävs människor av det rätta virket för att klara en sådan här strapats genom skärgården. Ö till ö har haft många superatleter till start; vissa med goda resultat, andra utan att ens gå i mål. Den typ av atlet som lämpar sig bäst verkar vara långdistans-triathleter. Troligen tack vare grenspecifik träning och tävlingsduration. De senaste fem årens vinnare har varit från just den kategorin idrottare.
Over and out!
För att stänga årets ö till ö så har det varit kul att läsa alla bloggar och berättelser om tävlingen. Det finns massor av bilder och filmer ute på nätet, och i mitten av september kommer ett längre reportage från loppet som visas i tv4 sport. Laddad på den kan jag lova! Tävlingen omnämns som den tuffaste endagstävlingen som finns. Många berättelser vittnar om detta genom skildringar som ger den mer likheter med ett krig än ett motionslopp. Personligen hade jag stor respekt för tuffheten innan loppet, men mina farhågor var i onödan. Redan efter första simningen infann sig ett lugn och ett stort självförtroende. Och jag kan ärligt talat inte minnas att jag var särskilt rädd under resan. Vi hade ett sådant grymt fokus att det liksom inte fanns plats för sådana känslor. En god hjälp på vägen är naturligtvis att vi älskar naturen och att träna/tävla i den. Jag minns ett ögonblick speciellt starkt, och det var när vi tagit oss genom en skog längs snitslarna och kommer fram till ett träsk med 2 meter hög vass. Eftersom vi då var i ledning är det enda vi ser en snitsel på ett vasstrå, inget mer. In i skogen igen? Lelle säger att det förmodligen är igenom vassen och dundrar på med vatten upp till knäna genom 50 meter av vass. På andra sidan får vi syn på en snitsel och garvar åt att vara på rätt spår.
Missförstå mig inte nu. Tävlingen är skittuff. Om inte annat så är distansen tillräcklig för att avskräcka de flesta. Det är många människor som inte ens kan referera till en så lång distans. 10 eller 30 km simning är inget de kan förstå. Säger man istället att det är två Lidingölopp och 3,5 Vansbrosimningar så inser nog de mest oinsatta att det krävs människor av det rätta virket för att klara en sådan här strapats genom skärgården. Ö till ö har haft många superatleter till start; vissa med goda resultat, andra utan att ens gå i mål. Den typ av atlet som lämpar sig bäst verkar vara långdistans-triathleter. Troligen tack vare grenspecifik träning och tävlingsduration. De senaste fem årens vinnare har varit från just den kategorin idrottare.
Over and out!
