Framtidsplaner

Vid det här laget är det nog ingen nyhet att jag blivit pappa igen. Sedan två veckor tillbaka har jag nu tre tjejer att ta hand om (Sofia inkluderad). Adele är namnet på den lilla tösen som fick för sig att komma ut när vi var uppe i Norrland. Så nu är vi två Stockholmare och två Norrlänningar i familjen ;-)

I kombination med förberedelserna inför Ö till Ö så är livet ganska tufft för tillfället. Det svåra är inte att leverera 3 timmar träning, utan det är att prestera på hemmaplan också. Sofia är fantastisk och vi syr ihop det bra tycker jag.

Jag och Lelle, som jag kör ö-ö med, har tränat på bra tillsammans och det känns som vi har något stort på gång. Målsättningen är hög, vilket känns jävligt häftigt. Simträningen senaste tiden har varit oerhört tuff för mig. Att träna ihop med en av triathlonsveriges bästa simmare gör att man känner sig rätt värdelös emellanåt. Dock märks det när jag tränar med de andra triathleterna att träningen inte är förgäves, framsteg kallas det visst.

Nu har nästa års Kalmar Ironman bokats in. Anmälan är klar och den 17:e augusti smäller det. Årets tävling bjöd på snudd på absurt bra tider. Banan är snabb, men förhållandena var nästan optimala och därför blir tiderna därefter.

Nästa år är mitt mål att vara topp 10 på SM och topp 5 i min åldersklass 30-34 år. Vilken tid som krävs är svårt att sia om.

Här kommer några proffsbilder som Gunnar Eld tagit på mig och Lelle inför Ö till Ö.

Nästa måndag vet vi...

Kilsbergen triathlon

För tredje året i rad besökte jag och mina största supportrar Sofia och Julie Kilsbergen för att köra "Sveriges tuffaste triathlon". Den självutnämnda bemärkelsen är tack vare de tuffa backarna på cyklingen och löpningen.

Här kan ni läsa om de tidigare årens tävlingar: KB 2010 KB 2011

Det har varit små variationer på banan samtliga tre år.

Årets upplaga kom att handla om att försöka slå David Näsvik, en av Sveriges bästa på framför allt ironman-distansen, vinnare av SM i Kalmar 2010. Jag har haft nöjet och äran att träna med honom vid några tillfällen senaste året. Nu har han haft otur med försäsongen och är för tillfället väldigt nertränad, därmed de utjämnade oddsen. Kika gärna in på Davids blogg och läs om hans väg från överviktig och inaktiv till svensk mästare på ironman. Väldigt inspirerande.

På plats var även en världstriathlet i form av Björn Andersson. Folk får gärna rätta mig om jag har fel men han är eller har varit top notch i världen när det gäller sim + cykel. Tyvärr har han aldrig lyckats få till en löpning på samma nivå, åtminstone inte på full ironman-distans. Han är i alla fall överlägsen i landet på halv IM. Väldigt kul att stå på samma startlinje.

Då kör vi: Simstarten gick som vanligt i full fart, men med den stora skillnaden att jag är bekväm och betydligt snabbare än tidigare. Därmed lyckades jag hamna bakom kompisen  Marcus som i sin tur låg bakom David. Vi tre simmade tillsammans hela sträckan som 3:a, 4:a, 5:a. Första varvet fick jag kriga rejält för att hänga med. På de två andra varven var jag så glad över att vara med långt fram att motivationen övervann all trötthet. Jag kom upp ur vattnet några sekunder efter de två andra. Nytt för i år var att vi skulle springa 5-600 meter upp till växlingsområdet, vilket innebar av med våtdräkt och på med skor. Ut på cykeln hängde jag på David och lyckades hålla en lucka mellan 10 och 100 meter under det första varvet och ut till vändpunkten på det andra varvet. Där släppte han förbi mig (tror jag) och jag fick gå upp och hålla takten. Det gick ganska bra eftersom det blev längre lucka än de 10 meter som måste hållas. Däremot kom han ikapp i den 2 km långa backen upp till växlingen.

Vi sprang ut i princip samtidigt och sprang första varvet tillsammans. Vid varvning fick vi syn på Fredrik Haglund som låg 2:a tack vare en snabb simning och cykling. Med 4 km kvar sprang vi om honom och han hängde inte på trots att tempot inte var allt för högt. Sen var det lite småförsök till att rycka ifrån men jag och David följdes åt tills det var 500 meter kvar. Efter lite avvaktande löpning ökade jag i sista backen och det räckte för att springa in som 2:a efter Björn som var 5,5 minuter före.

I mål grattade David och tyckte det var superkul att jag fick till ett bra lopp, mitt bästa hittills. Måste tacka honom för ödmjuk inställning och för att han ändå bjöd upp till dans trots rådande träningsstatus.

Jag är fantastiskt glad över resultatet och framför allt genomförandet av loppet. Att jag höjt min simning så pass mycket att jag kan cykla längre fram i fältet är enormt viktigt. Längst ner finns resultat från topp 10. Bjuder även på några snygga bilder tagna av Quiteright

Observera att simtiden inkluderar löpningen upp till växlingsområdet samt växling. 

Cykeltiden inkluderar växling till löpning.

Sövde triathlon

Jag både startade och kom i mål, men jag sprang fel. IGEN! Det blev därmed 850 meter extra löpning för mig, vilket är ca 3 minuter extra tid. Jag blev 4:a i tävlingsklassen, men det var tydligen en age-group och en i motion som var före mig. Dessa sprang dock om mig när jag sprang fel. Kostade även på mig ett piss-stopp på löpet (1 min), vilket naturligtvis ska skötas på cykeln, och det gjordes även en gång. För mycket vätska i kroppen när man pinkar två gånger på en halv-ironman. Nog om det dåliga. Jag hatar egentligen race-rapporter med bortförklaringar och anledningar till att folk gjort ett dåligt resultat. Det är jobbigt att tävla och man kan inte beräkna ett resultat utifrån sina 1000-meters intervaller. 

Simmade som en kung. Långt efter de bästa men ändå inte bland nybörjarna där jag brukar befinna mig. Jag har helt klart tagit ett kliv i rätt riktning i den första disciplinen. Sjukt bra T1:a där dräkten gled av fint och hjälmen åkte på klockrent. Upp på hojen och mosade på. Märktes att jag slarvat med träning i tävlingsfart. Inte helt nöjd med cyklingen. T2 även den sjukt bra. Torkade av fötterna och satte på strumpor till och med. Efter 2,5 km kom fellöpet. Eftersom det var första partiet där löpningen gick åt båda hållen och det var vänstertrafik (vanligtvis springer man på höger sida i tri), så missuppfattade jag pilarna på marken och sprang in på en väg där man skulle springa in efter ca 4 km efter att man sprungit till en vändpunkt. Det visade sig att när jag gjort mitt varv om 850 meter så stod det en kona med snitsel som blockerade för infart från fel håll på tidigare nämnd väg. Nåväl, jag hade inte fixat tredjeplatsen ändå. 

Var lite missnöjd när jag kom i mål, men efter att ha tänkt igenom loppet och analyserat lite så är jag ändå väldigt nöjd. Om man tillåts räkna lite på löpet så hade en tid på 1:18-1:19 inte varit omöjligt. Det fanns faktiskt några procent till att ge om en placering hade stått på spel. Kollar man sedan de andra löptiderna så är det 1:an och 2:an som sprang väldigt bra. Han som kom etta har gjort 8:40 i Kalmar och brukar vara snabbaste löpare på de tävlingar han kör. Dansken på andra plats är halvtids-proffs och gjorde 8:18 i Köpenhamn 2010 (3:a), hans cykling var dessutom långsam, sannolikt pga punka, vilket innebär viss vila av benen och en snabbare löpning. Så om man får vara lite optimistisk så är jag stark som fan på löpningen igen. 

Det här var ändå säsongspremiär och jag behöver mer tävlingsvana för att kunna fokusera mer framför allt på cyklingen. Nu lutar det åt att jag kör Kilsbergen i Örebro om två veckor. Sen blir det nog Sala halv-iron i slutet av augusti.

Inga kompression-grejer för min del. Hemmagubbekoftan är magisk! 

Bråttom upp för varvning

 Det var upp och ner hela tiden, och sidvind.

 Ut på löpning

Halvvägs typ

Topp 10 i tävlingsklassen

Snart så!...

Man går ju i väntans tider - om en månad blir jag tvåbarns-far. Inte illa på mindre än tre år med Sofia. Det vankas även tävlingspremiär för mig på söndag. Och vem vet, det kanske blir en målgång på köpet. Något vi alla väntat på. Förra året levererades det ju konstant.

Formen är i alla fall riktigt bra. Jag tränade stenhårt till i söndags och tog en vilodag i början på veckan. Sen har jag kört korta pass med fartökningar, men har då känt att kroppen inte återhämtat sig i den takt jag önskat. Har därmed tagit det extra lugnt igår och idag. Nu börjar suget och rörelsebehovet göra sig påmint igen, precis som det ska. Något som verkligen är glädjande är att jag kan träna löpning med hög fart. Ett år efter att min skada i vaden debuterade är jag i toppform igen. Är tämligen säker på att jag levererar en mil sub 35 min när som helst. Lekamen väger in på 73 kg.

Nu håller vi tummarna att det dyker upp en race-report på söndag. I mitt huvud har jag redan skrivit den. Ska bara verkställa skissen!

/ Magnus

Solskenscyklisten

Formen börjar infinna sig. Alla grenar känns bra. Idag fick jag köra trainer när Julie sov, annars hade det inte blivit någon träning. 2 x 20 på 600 watt blev det, riktigt bra siffror ;-) Äsch! jag har ingen wattmätare, men jag hade samma motstånd som på 4x4 min i februari, så något måste blivit bättre.

I morgon inleder jag ett intervallblock på 3-4 dagar. Där kör jag two-a-days med fokus på intensitet. Det är ett upplägg jag använt förut för formtoppning, och det har fungerat bra. Tävlingen är den 15 juli i Sövde. Halv iron = 1,9 / 90 / 21 km. Full fart från start sen ökar jag på cykeln.

Iron maiden - Rock in Rio i lurarna. 

Maxim active hydration i flarrorna.

Imorn väntar sim i Hellas 0600 sen löpintervaller. Allt klart före 10. Heja heja!

/M

Tågluff med lite cykling

Det blev ingen finisher t-shirt i det här loppet (tygmärke hade utlovats). 

DNS, DNS, DNF - vilken säsong man gjort hittills. Det kan nog vara bra att misslyckas och ha lite motgångar ibland. Allvarligt så är jag inte ett dugg missnöjd eller besviken.

Efter 18 timmar på tåg anlände vi vid Riksgränsen. Efter Kiruna hade man bula i brallan när vi åkte längs Torneträsk och den väg vi skulle cykla på. Incheck på vandrarhem, cykelmeck, infomöte och käk avklarades innan det var dags att sova. Uppstigning 0545. Frukost, ombyte, packning av väska. Start 0800 i lätt duggregn och ensiffriga grader.

Vägarna blev snabbt torra. Här efter ca 40 minuter.

 Första punkan efter ca 2 timmar. Vägen ner till Kiruna var helt fantastisk.

Det flöt på bra i medvinden. Här var jag och brorsan solo efter 20-25 mil. Vi hade tappat den grupp på fem personer som vi var i täten med. Sen stannade vi till och då kom allihopa (12 pers) och vi jagade ikapp, men brorsan åkte på punka bara 5 min efter det. Vi fick därmed fortsätta själva. Jag drog 98% av tiden i 12 mil.

5 mil innan Jokkmokk blev vi ikappkörda av förstaklungan igen. De hade stannat i Gällivare för mat, och vi hade bara tagit ett snabbstopp. I Jokkmok käkade vi tillsammans och sedan rullade alla vidare genom natten.

 Grabbarna väntar på stock when the night closes in.

Ögonmisären efter 12 timmar. Det här var dock ingenting mot hur de såg ut på morgonen efter. Det här var något jag visste skulle bli problematiskt. Jag har nämligen linser som är av hårdplast, och därmed lättirriterade ögon. Det blir alltid lite turbulens bakom glasögonen och därmed blir det kaos vid längre cykelturer. Linserna kladdar även igen en hel del vilket försämrar synen markant. 

Stoppet vid Arvidsjaur. En räddning i natten, klockan var 0200 och det var ljust som på dagen, vilket dock inte framgår av bilden. Kalle i vit tröja hade kört i den tills nu, ingenting under. Själv hade jag 3ggr så mycket kläder. Det hade regnat och var 5 grader.

Vid 3-snåret efter ett bergspris. Solen syns i bakgrunden, det var en härlig syn.

Vad hände då? Jag hade pigga ben hela tiden. Lite problem med kyla eftersom ansträningsnivån inte är superhög vid långcykel. En hälsena värkte mer än förväntat. Knäna strejkade inledningsvis men det släppte efter 20 mil. Annars var det vanliga plågor i händer, axlar, fötter och rygg. Baken var dock relativt bra trots att jag svettades där nere en del (hade Assos nya varmare brallor). Ögonen var som sagt åt helvete.

Efter 61 mil när vi var 4 mil från Storuman höll jag på somna på cykeln några gånger. Då var klockan ca 6 på morgonen. Jag sa till brorsan att ett powernap var nödvändigt. Han kände samma sak. Min tanke var att vi skulle ta en timmes paus och sen köra vidare till Storuman och eventuellt ansluta med de andra, alternativt vila lite till och sen köra 29 mil till Östersund själva. Jag visste att jag skulle orka hålla den fart storgruppen höll de 4 milen till Storuman. Vi hittade ett trähus vid en sjö med en eldstad i mitten. Vi försökte sova men det blev kallt och vi ordnade en brasa, vilket var tillräckligt. Jag lyckades somna till och kände för att fortsätta. Brorsan hade dock svårare att vakna till och när vi körde iväg hade han problem att ligga på rulle trots att jag höll igen ordentligt. När vi kom till Storuman beslutade vi gemensamt att bryta. 

Personligen tyckte jag det var bättre att bryta i god tid istället för att köra ytterligare 50 mil och sen bryta. När jag följt de andra cyklisterna på nätet så anlände första gänget till Ö-sund 23:30. När vi skulle ha anlänt vågar jag knappt spekulera i. 

Det blev därmed tåg till Östersund där vi sov över och sedan tåg hem till Stockholm med cyklarna i sopsäckar. Jag spenderade mer tid på tåg än på cykel. Inte helt enligt planen.

Jag är ändå nöjd med att ha fått cykla från Riksgränsen och i midnattssol. Tidigare hade jag inte varit norr om Östersund och hade endast cyklat 34 mil i ett svep. Nu blev det mer än 60 mil och ett dygns cykling. Fick in en del på erfarenhets- och upplevelsekontot  trots allt. 

Nu satsar jag fullt på triathlon igen. Om två veckor är det dags för en halv ironman. Sim och löpformen var väldigt bra innan detta långpass. 

/Magnus

No Surrender

Då är allt fixat, packat och ordnat. Ingen återvändo! Hann aldrig fota cykeln i "race-utförande", men kanske hinner med det imorgon på plats vid starten. Det blev en fullproppad saddelväska. Det är batterier, sladdar och hygienartiklar framför allt. Ett par extra strumpor och cykelbyxor har jag även klämt in. Det ser ut att bli regn på första etappen ner till Östersund så det kan vara bra att byta byxor om det är mycket grus i dem som sprutat upp från vägen. Väl i Ö-sund kan jag tvätta båda paren.

  Allt på bilden är inte i saddelväskan, men nästan. Energin från Maxim hamnar i ryggfickan och lite av den skickas till Östersund. 

Silvertejp kan rädda en ibland.

På cykeln sitter ett par nya Continental GP24. Ett däck som jag haft förut och trivts bra med. Bra grepp och punkasäkert.

Förhoppningsvis kommer nån twitter- eller facebook-rapport längs vägen.

Ses i krutröken!