Satsar halvt

Säsongen 2012 kommer jag med största sannolikhet inte köra någon full Ironman, jag kommer istället lägga krutet på de nationella halvironman-tävlingarna som finns, vilket blir 2 eller 3 st. Eventuellt tar jag mig till något av de nordiska länderna och kör en tävling också.

Halv IM passar mig väldigt bra. Jag kan utnyttja mitt skapliga tryck på cyklingen, vilket jag inte fått ut till fullo på full distans än. Nu har jag förvisso bara kört en tävling på halv IM men den gången höll jag 39,6 i snitt trots en rejäl miss när jag skulle hoppa på cykeln. Read all about it. Även löpningen passar mig bra; jag gillar distansen för den ställer både krav på bra motor och starkt chassi. På full distans behöver man inte vara jättesnabb för att få en fin tid på löpningen. Simningen är i förhållande till de andra grenarna väldigt kort, bara 1900 meter, vilket innebär 30 minuter för min del. Då är jag ca 5 min efter de bästa. De snabbaste simmarna är dock ännu snabbare, men de ska jag hinna ifatt ändå.

Anledningen till att jag inte satsar på Kalmar, som nu har blivit en riktigt Ironman-tävling med kval till Hawaii, är just det att jag inte vill kvala och jag har inte råd att betala 465€. Dessutom måste jag anmäla mig imorgon (20 december). Så trygg känner jag mig inte på skadefronten att jag kan anmäla mig redan. Det finns nämligen ingen återvändo; man kan ej sälja sin startplats eller få pengar tillbaka vid sjukdom/skada.

Det är självklart fantastiskt kul att Sverige fått en egen Ironman-tävling. Vad jag förstått så kommer den hållas fyra år i rad. Så 2013 kommer jag gå all-in med Hawaii och allt vad det innebär.

Men nu är det två veckor fortsatt frosseri i diverse energitäta skapelser. I januari börjar deffandet. Kan mycket väl bli tvåsiffrig övervikt = ett tungt utgångsläge ;-)

Ciao!

Friskförklarad

Herr Nilsson frågade om jag friskförklarat min vad nu... Och frågan är om det inte är dags, även om det inte är 100 % i känslan när jag springer, men den håller ju och efter träning känns det bara bra. I onsdags sprang jag fartlek i 40 min. I fredags sprang jag snabbt på löpband, bland annat 4 x 1 min på 3:00 min/km. Nu ställer inte löpband så höga krav på vaderna i frånskjutet men det är ändå ett gott tecken. Idag blev det plyometriska övningar på gymmet vilket också fungerade bra. All good!

Även om jag helst vill springa varje dag nu så kommer jag hålla i tyglarna under december ändå. Jag satsar på att köra med lite fart och försöker få upp lite puls också, 3 pass i veckan får räcka. I januari däremot, då smäller det. Då ska jag bli en löpare, precis som jag skrev för flera månader sen. Även gymträningen kommer fokuseras på spänst och explosivitet. Överkroppen behöver slimmas ner lite för att jag ska nå min tänkta matchvikt på 71 kg. Ligger på 75 nu.

Cyklingen ligger på is nu. Simningen går bättre och bättre hela tiden. Så här bra har jag aldrig varit så här års.

Nu är det vinterstudion i några timmar. Bra pepp!

Doing it, and doing it, and doing it well

Kom att tänka på LL Cool J's gamla låt idag när jag körde löp till gymmet. Det känns som att det lossnat nu, äntligen! I måndags kändes det inte bra, inte heller i torsdags på löpbanan, men idag så. Jag slängde på mig ett par gamla skor med relativt hög häl, dvs. att hälen är betydligt högre än tårna. På alla min skor är det kanske 2-4 mm skillnad, men dessa klumpedunsskor så är det 7-8 mm. Det avlastar vaden helt enkelt. Det kändes fantastiskt idag, kunde till och med springa så jag belastade hjärtat. Kände ingen smärta men en viss skillnad i uthållighet i vaderna, men det är helt okej. Mådde skitbra när jag gjort 9 km i varierande fart. Tålamodet och gnetandet har betalat sig. Fan vad sugen jag är på att kuta igen. Det är inte lätt att hålla sig.

Sen levererade jag ett gympass på ca 60 min + lite surr med coach-Nilsson.

Lite senare på eftermiddagen dunkade jag sim på Eriksdal för tredje dagen i rad. Imorgon väntar 90 min sim med klubben. Förhoppningsvis blir detta en liten boost så jag kan träna på en högre nivå framöver.

Det går bra nu!

Faller isär bit för bit

Förra veckan tränade jag sönder mina ben på gymmet. I lördags blev det 9 km löp och gym direkt efter, vilket jag faktiskt var glad över. Eftersom benen var slut så skulle ju ett sim sitta suveränt. Lelle dök upp i Tyresö simhall igår och vi körde långt med mina mått mätt. Jag landade strax under 4000 m. Halvvägs in i passet började min vänstra trapezius gnälla pga alla huvudvridningar man gör. Jag mosade dock på och det gick skapligt ändå. Senare under dagen kom dock nackspärren som ett brev på posten. Jag såg ut som grannen i Beck-filmerna under söndagsmiddagen där vi hade gäster från världens alla hörn. Vid läggdags var det ingen lek. Bara att vända sig i sängen var ett stort projekt. Som tur var somnade jag och kände mig något mjukare i morse.

Under dagen damp en avi ner i brevlådan. Nya dojjer!

Kanske inte de snabbaste men bland de lättaste trail-skorna jag lyckats hitta. Alla mina andra löpskor har dräneringshål under sulan och passar inte för höst/vinterlöpning. De här har både mjukt gummi och fina dobbar, vilket blir bra på både lera och snö. Glad i hågen var jag ju tvungen att testa dessa, trots att vilodag var bestämt eftersom kroppen faller isär. Ut i skogen men stötte på patrull med vaden. Nu stannade jag åtminstone i tid och ingen skada skedd idag, men lite bitter är jag allt. Måste hejda mig!

Nåväl, triathlon-coachen Joe Friel twittrade följande härom dagen "No amount of fitness is worth an injury. If something doesn't feel right, back off."

Visdomsord!

/M

På banan igen

Bokstavligen... Igår tog jag och Julie en sväng nere på IP'n. Julie satt och hejade på i vagnen och jag sprang fyrahundringar i progressiv fart 3:40-3:15 / km. Obeskrivligt att få springa med lite fart igen. Det har blivit 45 min som längsta löp och styrkemässigt är jag i hamn. Så man kan säga att jag är på banan i dubbel bemärkelse, eller kanske trippel eftersom jag inte bloggat sen Dackefejden.

Jag tränar på rätt skapligt just nu. Simmar och gymmar mest. Det har varit en tuff start på veckan med dubbla pass tisdag och onsdag. Idag simmade jag 3200 solokvist. Däckade här hemma för en stund sen men håller på vakna till just nu. Kroppen värker överallt!

Ska försöka vara lite mer frekvent i bloggandet framöver. Förhoppningsvis med lite härliga löpberättelser. Aldrig varit så här motiverad för löpning förut.

Nästa år har jag ju tänkt att köra nere i Kalmar igen. Datumet är spikat till 18:e augusti. Lite senare än vanligt, vilket jag tycker är bra. De väntar fortfarande på svar från vägverket om de får hålla en riktig Ironman (med kval till Hawaii), allt annat verkar vara klart. Blir det en "vanlig" Kalmar så spelar det ingen roll för min del. För mig personligen är det nästan bäst eftersom det blir både billigare och lättare att få en startplats. Självklart vore det ju kul för Kalmar och svensk triathlon om det blir en riktig IM-tävling.

/ Magnus

Highway to the dangerzone

Det var dags att kliva ur komfortzonen. Därför gick jag upp 03:30 för att cykla. Något bland det knäppaste och bästa jag gjort. Det var härligt att rulla ut mitt i natten. Mötte upp Toni kvart över fyra, han hade kortbyxor, jag hade inte förväntat mig något annat. Vi trampade mot Brommaplan i mörkret längs de fuktiga vägarna som var beklädda med brandgula höstlöv. Vid BP väntade Daniel och Andreas som var sugna på lite härlig cykling. Tillsammans tog vi oss ut mot Färingsö genom Lindö tunnel, det gäller att passa på när man äger vägen. Toni bombade på fint in i mörkret när gatubelysningen upphörde. Strax efter Skå uppe vid ladan där vi haft uppsamling för kränkarrundorna skulle vi svänga höger, jag lyckas skära kurvan väldigt fint och missar en liten trottoar som finns där. Framhjulet försvann och min första vurpa på 23 mm däck är ett faktum. Mjukare än förväntat även om byxorna pajjade och köttslamsor och benflis täckte asfalten. Cykeln klarade sig i alla fall bra så det var bara att saddla upp igen, in i mörkret.

Efter varvet på Färingsö, var det full fart mot Slagsta-färjan. Vi klarade oss med 30 sekunders marginal, utomordentlig tajming! Därefter var det Lännavägen mot Jorbro som gällde. Solen började lysa upp i öster och morgonmyset infann sig. Det är fantastiskt att uppleva soluppgången ute på cykeln. Vid Jordbro hade vi avverkat 11 mil och det ryckte lite i cykla-hem-tarmen, men så jobbar inte jag. Istället blev det en härlig sväng på Södertörn via Sorundavägen som bjöd på fantastiskt fina mentala bilder; soluppgång, dimma och höstfärger parade sig magnifikt. Med kalla fingrar mosade vi på till Rosenhill där vi stannade för en välbehövlig fika och värmning. Temperaturen på Södertörn låg kring nollan och på något ställe till och med under.

Väl hemma efter 193 km blev det dusch, cykeltvätt och två timmar sömn. Mina tjejer var ändå ute på stan. Nu sitter jag med en stänkare och bloggar. Tack för en härlig runda gubbar!

Strax efter färjan. Andreas (orange) valde att vika av här.

Sorundavägen

Lite sprut fick cykeln

Ett par Bilder för min kompis Walle, som tycker jag

ska skriva mer om skador och sår etc. för att liva upp

bloggen lite. Äntligen kan jag bjuda honom på det!

/ Ironmange

Rullar vidare

Livet rullar på. Förra veckan blev det hyggligt med träning. Styrka, simning och trainer. 3 av varje. Det konstiga är att jag tränar varje dag, ibland two-a-days och ändå känner mig lat och att jag inte gör någonting. Förvisso är det inte stenhårda pass allihop, men ändå. Det måste vara ett gott tecken. Motivationen är på topp! Skadan i vaden läker sakta men säkert. Inte sprungit på den än, men tänkte börja väldigt småskaligt nu i helgen. Då har det gått 14 dagar. Är så sugen på att kunna springa fritt och obetänksamt. Fan! 4 månader utan riktig löpglädje har nästan tagit död på mig.

I söndags på simträning frågade mina klubbkompisar om jag cyklat den dagen. Jag sa; ja, en timme trainer. De garvade. Jag förklarade att jag bygger upp volymen långsamt. De garvade ännu högre.

Men grabbar, skrattar bäst som skrattar sist! Det är bara oktober.

Har även avslutat en kurs i biomekanik. Mitt arbete om löpekonomi resulterade i att man INTE kan ändra på generella saker i löpmönstret enligt någon färdig mall och få bättre löpekonomi. Exempelvis väljer vi vår steglängd individuellt och manipuleras den så ökar syrgaskostnaden. Vissa personer kanske skulle gynnas av att ta kortare steg, men någon annan kanske skulle missgynnas. När det gäller fotisättning så springer i princip ingen på framfoten inom långdistans, däremot landar många på mellanfoten, men de flesta landar med hälen först. Istället är framfotslöpning snarare hastighetsberoende. Man måste helt enkelt springa mer på framfoten vid högre farter pga man vill minska kontakttiden i marken. Att de snabbaste Kenyanerna gör detta även på bana upp till 10 000 m kan ju bero på att de springer i 2:45 / km. Vetenskapen har inte kommit så långt på detta område och dagens råd och rön verkar mer grundas på åsikter och antaganden där man ryckt enstaka rörelser ur sin kontext.

Jag tror helt klart att man kan göra individuella små anpassningar, men inte att ändra efter någon mall eller "utvecklad" teknik, typ Pose eller Chi. Istället tror jag att kroppen lär sig bli mest effektiv med den löpstil man har, förutsatt att den är någorlunda bra. Alltså inte massa onödiga rörelser vertikalt eller i sidled. Ju mer man springer desto effektivare blir man. Det hänger mycket ihop med musklernas och senornas anpassning till att lagra elastisk energi. Det finns endast två studier på en komplett löpteknik; Pose-running, båda har negativa resultat. Detta framgår inte av deras hemsida. Konstigt va!

Idag väntar trainer och gym. Gött mos!

/Ironmange