Bilder Köpenhamn

Jag väntar fortfarande på svar angående mitt slutresultat. Har just nu DNF. För övrigt har jag tänkt att ta det lugnt med tävlandet i höst. Jag inleder istället grundträningen inför nästa säsong med start i september.

Lägger ut lite bilder från Köpenhamn...

Sista bilden visar mitt entourage. Julie slaggar i vagnen.

/ Magnus

Emotioner

Jag har nu hunnit smälta loppet i Köpenhamn och tänkte försöka ta er med på den känslomässiga delen av en Ironman. För det är mycket känslor. Mer än jag upplevt i någon annan idrott eller något annat lopp. Man för en dialog med sig själv hela tiden. Det är fruktansvärt många känslor i ett brett spektrum, bra och dåliga. När det flyter på och känns bra gäller det att utnyttja läget och inte bli för bekväm, men det är när svackorna kommer, när smärtan är som värst och 99% av kropp och själ säger att man ska stanna. Det är då allt avgörs, vinner man inte den striden så tappar man tid eller i värsta fall hela loppet.

Sista veckan inför ett race är man rastlös och väldigt självupptagen. Träningen är i princip obefintlig. Man känner sig ur form och nästan lite pluffsig. För mig kändes det som att musklerna undrade när det var dags? När får vi börja jobba? Jag lugnade mig själv genom att köra korta sim, cykel och löp för att känna att allt stod rätt till.

För min del handlar det mycket om att slappna av och inte tänka för mycket på tävlingen. Jag skötte detta genom att gå på Köpenhamns gator på fredagen tillsammans med familjen. På lördagen åt jag och mitt team en trerätters middag. Även om jag var otroligt nervös och spänd så fick det mig mer avslappnad än något annat. På torsdagen hade vi rekognoserat cykelbanan. Det kändes oerhört skönt att veta exakt vad som väntade och på så vis veta vart det skulle gå snabbt eller långsamt, samt vart man behöver ta det lugnt för att minimera risken för punktering (en detalj som många bortser ifrån). Sista natten är det svårt att sova, det är för mycket tankar som snurrar och man vill bara att startskottet ska gå.

Mitt största orosmoment, förutom löpningen, var simningen. Vattentemperaturen var ca 16 grader och vattnet var rejält saltat, vilket jag har svårt för. Jag valde att anlända så sent som 06:30 till start/T1 området, 45 minuter före min start. Detta får nog anses som relativt kort tid, men jag kände att jag hade full kontroll och visste exakt vad som skulle göras. Det blev perfekt timing till när det var dags att gå in i startfållan 10 min före skottet. Dessa 10 min var väldigt jobbiga. Även om nervositeten hade minskat så fanns det lite oro inför den långa dagen. Starten gick och jag hittade rytmen väldigt fort. Jag simmade på kanten av fältet och hade helt fritt vatten även om jag ibland gick in på någons fötter. Det blev en liten lucka mellan två grupper efter ca 1 km, varav jag befann mig i den bakre. Ganska snart började rosa badmössor dyka upp från gruppen med damer som hade startat 10 min före oss. Jag simmade sedan om folk hela tiden. Kände mig kanonstark och det flöt verkligen på bra. Man såg bottnen hela tiden vilket jag gillade, eftersom det är lättare att hålla kurs och ger fartkänsla. Kylan var inga problem alls. Jag hade simmat så avslappnat så jag trodde att tiden skulle bli sämre än målsättningen på 1:05, men den blev för min del riktigt bra. 1:01:55.

Upp ur vattnet är man radiostyrd. Extremt tunnelseende och all onödig information är utestängd - fokus! Växlade lagom snabbt och trampade iväg.

På cykeln är det lätt att vara övertänd på grund av glädjen att simmet är klart och benen är pigga. Min taktik var att rulla lugnt ca 1,5 mil ut ur stan och sedan trumma igång. Det fungerade bra, men när jag väl skulle pressa på lite i medvinden på den fina kustvägen så gick det inte lika fort som jag hade hoppats. Tidigt började rumpmusklerna bli trötta. Det var bara att ligga i komfortzonen helt enkelt. Sen kom småvägarna och snittet gick ner en aning samtidigt som en viss återhämtning blev möjlig. Efter ca 6 mil blev jag omkörd av en kille i min age-group som hade bra tryck. Jag hängde på i 2 mil i motvinden men till slut orkade jag inte med längre, kroppen gillade inte att mosa på i tempoställning. Den killen cyklade på 4:33 och tack vare hans pace:ning hade jag näst bästa split i vår AG mellan 6 och 8 mil. Jag har nog det som krävs för att få en fin cykeltid när det gäller fysik, men jag måste bli vanare vid att köra hårt i tempoställning. Jag får ont i ryggslutet/rumpan när jag kör på hårt och behovet av att sträcka på mig ökar med högre belastning. Detta måste tränas ännu mer. Jag måste även bli starkare mentalt för det är svårt att cykla hårt i 4,5 timmar, och det kräver att man är fokuserad och aldrig blir bekväm.

Det är alltid skönt att ha cyklingen avklarad, även om ett marathon inte är någon lätt uppgift, och det är nu den oundvikliga smärtan kommer. På en så här stor tävling hoppar man bara av cykeln och i princip kastar den till en funktionär. Sen blir man mött av en annan funktionär som har ens påse med löparprylar. Återigen är man som radiostyrd. Jag fick prylarna uppackade, fick dock sätta på mig skorna själv ;-) men bältet med nummerlappen sattes på av en funktionär.

Känslan av att komma ut på den smala löpbanan i ett publikhav var magisk. Endorfinerna sprutade och det gick rysningar genom kroppen. Så fortsatte det under hela löpningen. På vissa ställen var publiken glesare och mindre entusiastisk, men man visste att de stora applåderna skulle komma med täta mellanrum. Arrangörerna har bedömt att det var ca 100-150 000 människor ute längs löpsträckan. Hur coolt är inte det!?!

Svackorna kommer alltid när man tävlar. Mitt sätt att hantera dessa är att tänka att det är precis detta ögonblick jag tränat för, det är här jag vill vara för det är just detta allt handlar om - att övervinna sig själv. Mina ben gjorde fruktansvärt ont. Jag sprang i 5 min/km, vilket är väldigt långsamt för mig. Men det gjorde att jag kunde springa hela loppet och även sätta nytt IM-marathon PB. Jag visste efter 30 km att det skulle hålla hela vägen in i mål. Sista kilometrarna är så fantastiska att man har svårt att hålla känslorna tillbaka. På upploppet där publiken satt på läktare sprang jag med armarna i luften som en segergest, samtidigt som applåder och hejarop fyllde atmosfären. Man blir hyllad som en gladiator från Romarriket när man gör en Ironman.

Jag har aldrig varit så motiverad, aldrig grävt så djupt eller tagit ut mig så mycket tidigare. Jag har flyttat den mentala gränsen ytterligare och jag är redan sugen på att flytta den ännu mer.

Den bästa känslan av alla är att veta att man har stöd från sina nära och kära. Att de finns längs banan eller följer en hemma framför datorn. Utan det stödet skulle jag aldrig orka hålla på som jag gör.

Kärlek!

/ Ironmange

Challenge Copenhagen, FINISHER

Kort uppdatering: Gick i mål på 9:25 med tiderna:

Sim 1:01:55

Cykel 4:48:22

Löp 3:30

På första varvet sprang jag fel. Jag vände vid en vätskestation istället för att fortsätta 1 km till och vända. Därmed gick första milen väldigt fort. När jag insåg detta kontaktade jag en tävlings-domare som ringde någon och vi kom överens om att jag skulle springa den missade sträckan igen. Detta gjorde jag direkt på andra varvet. I och med detta funkade inte min tidsrapportering och jag kan i värsta fall vara diskad, men jag tror det löser sig. Jag har i alla fall sprungit ett fullt marathon.

Grymt nöjd med simningen. Besviken på cyklingen men jag har inte psyket att mosa på tillräckligt, fast banan var ganska svår trots allt. Den bör inte vara snabbare än Kalmar. PB med 12 respektive 2 minuter.

Sjukt nöjd med löpet. Höll 5 min / km från första steget. Jag stannade och pissade 3 ggr, snackade med race-marshall och gick i vätskekontrollerna samt i de små uppförsbackarna som fanns för att undvika kramp. Stog även still 2 ggr med kramp.

Pga skadan jag fick i vaden har jag sprungit ca 6 mil sedan midsommar-helgen. Så jävla glad att orka springa hela vägen. PB med 14 minuter.

Oj, blev lite längre än tänkt. Kanske kommer något utförligare senare.

Kram

Burning heart

Känslan i Köpenhamn har idag varit lite som när Rocky åkte till Sovjet i den fjärde filmen. Kallt och ruggigt, och man undrar vad fan som hände. http://www.youtube.com

Det är 14 grader, regn och långt ifrån solskens-triathlon. Ingen glamour med bruna, halvnakna och vältränade människor.

Idag rekade vi cykelbanan, i bil. Det tog 45 min att ta sig ur stan längs den tänkta cykelbanan. Men väl ute längs östra kusten var det fantastiskt fint. Vägen längs vattnet kommer gå fort om det är syd eller sydostliga vindar. Man svänger sedan inåt landet där vägarna är små och krokiga, vilket innebär hög mysfaktor men låg speed-faktor, särskilt om det blir regn som väderprognosen säger. Jag är en chicken-shit när det blir blött, tar det väldigt lugnt i kurvorna. Samtidigt har jag heller ALDRIG varit i backen - never, ever!. Räknar dock med att det kan ha ändrats på söndag. Här är en länk till kartor för banorna. challenge-copenhagen/race-info/bike

Cykeln fick dock sitta kvar på taket. Jag har inte ens kläder för cykling i detta väder, sen orkar jag inte med eftervården av allt som cykling i regn innebär. Men jag var sugen som fan, och ambivalensen visste inga gränser trots ovan nämnda premisser. Ett gott tecken!

Passade även på att springa lite. Vaden är riktigt bra nu, kan springa snabbt också. Hur länge den håller vet jag inte men jag tror att resten av benen är söndertrasade innan det eventuellt händer något i vaden. Synd att jag inte tog tag i vila och rehab direkt när jag fick problemen, å andra sidan fick jag några korta, bra löppass innan det sket sig ordentligt. Nåväl, jag tar det som en lärdom inför framtiden.

I morgon väntar registrering, kolla expo:n, shoppa, simma, kanske lite löp och cykel, eventuellt pastapartyt.

På lördag ska cykeln checkas in, då passar jag även på att kolla växelområde och simsträckan.

Några som är på ett större äventyr, typ andra sidan jorden, är Puppyts, kolla in deras blogg för lite sköna tri-reportage. De siktar på att kvala till VM på halv Ironman.

Lycka till grabbar!

Själv väntar jag på en solig dag...

Hörs!

Sista veckan

Nu är det snart dags. Har haft en relativt lugn vecka och kroppen är bra återhämtad. Det jag gjort i träningsväg har känts bra. Testade bla. att simma ironmandistansen själv i Källtorpssjön. Det gick på 1:05, vilket ju är mitt mål för KPH. Det kanske går ännu snabbare eftersom jag hade krafter kvar.

På löpfronten har det gått hyfsat, kunde idag springa 10 km i 5:00 /km fart, känner av litegrann i vaden men det är svårt att säga om det är skadan eller bara ovana. Det känns i alla fall som att jag ska kunna springa maratonet nästa helg.

Race-plan är att köra stenhårt på cykeln och få en fin tid. Det skulle vara kul att slå sig in bland topp 10 i Sverige på cykelsträckan på en Ironman. Det finns nämligen sån statistik. Jag rekommenderar ju ironmanstatistik i "bra länkar" till vänster här på sidan. Jag har kört på 4:50 som bäst, dock tämligen missnöjd då jag inte fått ut min potential. Att köra på 4:35 skulle vara magiskt. Men för att komma med på listan måste jag komma i mål, helst springandes. Topp 30 måste jag ta mig in på annars är det ett misslyckande.

På onsdag bär det av med familj och Tjockmoster i bil till den röda korvens huvudstad. Hoppas det finns annan mat att välja på där nere.

Träningsmässigt blir det cykelintervaller imorgon, hårt sim på tisdag och förhoppningsvis ett eller två löppass.

/ Magnus